Min lilla stora flicka

Den 23.10 fyllde min älskade Julia 6 år. Hon är en stor förskoleflicka, vet och kan en hel massa. Tiden har gått så fort, men samtidigt känns det som om hon funnits i våra liv hur länge som helst! 6 år är en så kort tid i en vuxens liv, men ett barn växer och utvecklas otroligt mycket på den tiden. Från att vara en liten bebis i mammas mage växer barnet till en tänkande person som har egna åsikter, som förstår ganska mycket om sin omvärld. Fantastiskt.

Nu har vi överlevt kalasen, det är ett rätt så krävande projekt att planera och genomföra ett släktingkalas och ett barnkalas efter varann. Men roligt har det varit! Julia har fått fina presenter och njutit av uppmärksamheten. Vi fick in alla gäster i vår lilla tvåa också, allt går bara man vill! :)

GRATTIS JULIA på din 6-års dag!!

Lös och ledig ?

Nu är snart mitt höstlov slut.. Jag skulle ha slutat kl 12 idag. Vart försvann det? Jag hade så stora planer, så mycket jag skulle få gjort. Att ha två hela dagar extra ledigt, då hinner man ju med hur mycket som helst! Trodde jag..

Man kanske inte borde ha så stora förväntningar. Bara det att få sova ut på morgonen och inte ha bråttom nånstans är ju något som är värt att njuta av. Jag har ändå en tendens att planera en massa aktiviteter, och sen då jag har massor som jag vill göra men inget som jag måste göra så får jag inget gjort! Dessutom ösregnade det hela dagen igår. Vi var med Julia till tandläkaren (inga hål!) och var och handlade. Köpte simdräkter åt flickorna, upptäckte då vi var och simmade sist att de växt ur sina gamla. Så idag ska vi fara och simma. Men först måste jag städa och diska och tvätta och byta lakan och betala räkningar och fara och fixa vår internetanslutning och fara och städa lite vid huset och och och.. Suck.

Fullmånens mystik

Inatt var det fullmåne. En riktigt präktig en, som lyste ordentligt från molnfri himmel. Barnen märker alltid månen, själv har man för bråttom eller är så fördjupad i egna sina tankar att man inte lägger märke till den.

Jag har alltid trott att månen påverkar människor. Jag tror inte på varulvar, men nog måste månen, vars dragningskraft är så stark att den kan röra på stora hav, kunna påverka oss små människor på något sätt. Jag menar, vi består ju till över 80% av vatten!

Då jag väntade Julia läste jag någonstans att det föds i medeltal fler barn under fullmåne. Det skulle ha något med lufttrycket och fostervattnet att göra.. Och mycket riktigt, graviditeten gick över den beräknade tiden och Julia föddes under fullmåne. En slump, mycket troligt, men vad hände då jag väntade Jenna? Jo, då det beräknade datumet gått, frågade min syster när jag riktigt tänker föda? Då sa jag på skoj, att jag ska föda på onsdag fem dagar efter beräknat datum, för då är det fullmåne. Kl. 07.09 på onsdag morgon såg Jenna sedan dagsljuset. Inte riktigt vetenskapligt, men visst är det kul?

Igår kväll var Julia orolig och kunde inte somna. Hon sa att hjärtat bankar så hårt. Sedan började hon gråta och sa att det känns som om det ska hända nåt farligt imorgon. Jag försökte trösta henne, men hon var ändå ledsen. Då var det skönt att tillsammans be till Gud att han skulle vara med oss och skydda oss så inget ont skulle hända. Efter det kände Julia sig bättre, men hon somnade en timme senare än vanligt, då hjärtat bankade så hårt, sa hon.
Kanske fullmånen hade något att göra med det?

Imorse gick jag med barnen mot husbolagets parkering där vi har bilen. Julia sprang kanske 20 meter framför mig och Jenna. Bredvid parkeringen finns en parkeringskällare därifrån bilarna kör upp på parkeringen. Plötsligt såg jag hur Julia lystes upp av billyktor och hörde en bil accelerera! Jag skrek i panik och Julia hajade till och skuttade åt sidan. Hon var rakt framför bilen då den tvärbromsade och stannade ca 20 cm från henne. Hon sprang undan och bilen körde bara iväg. Idiot! Man kör inte sådär hårt på en parkering där det hela tiden rör sig barnfamiljer!! Börja fundera på att lägga trafikvästar på barnen på morgnarna i fortsättningen.
Julia var skakad, men oskadd!
TACK GODE GUD att Du var med Julia idag så att det inte hände något "farligt"!!

"Ootko vieny vaimon ulos syömään?"

..ropade grannen flinande idag då jag och Mika satt på trappan till vårt bombnedslag till hus och käkade pizza för hand direkt ur kartongen.

Senaste nytt

Mycket har hänt igen, nästan varje dag händer något vid huset. Trötta är vi, och Mika ser vi inte så mycket av, men det känns skönt när det går framåt. Detdär med att flytta till julen får vi nog fundera på nytt dock, det kom endel "mutkia matkaan" kan man säga.

Här är en av de tusen saker som vi inte hade tänkt på..

Frontmannahusen är oftast utrustade med en kall källare, som inte är ämnad att användas till annat än just kallkällare. Då husen grundats har de grävt en meter ner i marken och börjat med grunden där. Nu ska vi göra en över två meter hög källare och under den ska det rymmas "routaeriste" (käl-isolering?), grus och betongplatta. Det betyder att också dräneringsrören måste grävas ned över två meter djupt. Men där kom problemet: då vi grävt källaren och började gräva dräneringsrören, tog sockeln "slut"! Sockeln hänger ju så att säga i luften.

Därför måste vi göra sådana här "stödgjutningar", medan vi gräver. Då vi grävt upp hela sidan kan vi gjuta en ny sockel på den sida där brasrummet och tvättrum+bastu kommer.

Vi stötte också på en ovanligt stor "sten" i källaren, som visade sig vara grundklippa. Först tog vi loss några block från den genom att borra 50 cm djupa hål med stenborr (tar ca två timmar er hål och händerna darrar två dagar efteråt ;) och hälla i "snigeldynamit" som sväller och spräcker stenen. Det höll vi på med i nån vecka, men konstaterade sedan att det tar på tok för länge. Vi beställde en sprängexpert som sprängde bort allt som behövdes med millimeters precision. Tidtabellen har ändå blivit så pass störd av hela den showen, att vi nog inte kommer att kunna flytta in till jul. Betongplattan som ska utgöra det nya golvet i källaren behöver torka i ca 10 veckor, nämligen.. :( Men allt har sin tid..

Vid husets andra ända är dräneringsrören redan nergrävda.

Ett sånt här nytt fint elskåp har vi också installerat. Inga proppar att byta mera!

Mineritskivorna är ett minne blott.. Märks tydligt att solen går ner tidigare för varje dag, bilden är tagen sjutiden på kvällen! ..så är också den enorma stenen som stod mitt på gården (och som jag velat behålla, men "experterna" ansåg att var i vägen för det blivande garaget..)

Golvet i övre våningen har nu fått nya stödbalkar, ull istället för sågspån till isolering, och nya skivor. Inget knarr här mera!

Såhär ska fasaden se ut då den är klar.

Köket..

Och ritningarna för övrevåningen!

Mycket, mycket jobb är det, men när det är färdigt kommer vi att få bo i vårt drömhem!

Fritid va e de??

I och med allt vi håller på med just nu, har jag märkt hur viktigt det är att ha fritid! FRI TID! Det är för tillfället en bristvara i vårt hushåll. Om vi inte är vid huset hela familjen är Mika där och jag sköter hushållsysslorna hemma. Vardagen måste ju rulla trots allt, man måste laga mat och tvätta kläder och diska ibland. Det är lite ojämlikt, jag vet, men eftersom jag inte har Mikas muskler och han inte har min förmåga att skilja på vittvätt och kulörtvätt, funkar det bäst såhär

På kvällarna då barnen somnat är jag ofta så slut att jag somnar av utmattning innan tians nyheter. Jag skulle ha behov av att varva ner, göra sådant jag inte annars hinner med (t.ex. läsa tentlitteratur), se intressanta tv-program, kanske ta en promenad.

Det ör också tråkigt att jämnt måsta säga nej till inbjudningar av olika slag.
Idag skickade min syster meddelande och frågade vad vi ska göra i helgen??
Det känns så uselt att måsta svara att
Vi ska renovera allt vi hinner medan det är ljust. Tills vi inte orkar mera. Sen äter vi. Sen sover vi. Ha en trevlig helg du också.

Okej, nu låter dethär ju hemskt negativt. Jag tycker ju nog att det är helt roligt också, då det går framåt och vi får planera och fundera och fantisera om hur fint det blir då det är klart. Men ibland vill man bara få hoppa till den dagen då vi får flytta. Eller nej, till dagen då vi har flyttat FÄRDIGT!

Nu ska jag skicka meddelande till systern och fråga om hon vill äta med oss i helgen! Hihi!

Trots i luften

"Nej! Jag vill int!"

"Jag vill ha me hästana ti dagis! Jo man får nog!"

"Jag vill int fa ti dagis då, tanterna e dummaga!"

"Nej, int den! Den e inte fin!"

"Klä på mej, jag har kallt! Nej jag vill int klä på mej själv..!"

"Du e dummaste mamma jag nånsin sett!"

"Jag tänker rymma på natten ti Mia-mommo!"

Mamma är lite trött.

Jenna har treårstrots. Hennes första reaktion till det mesta är NEJ! Hon vill inte stiga upp på morgonen, hon vill inte klä på sig, speciellt inte de kläder mamma satt fram. Hon vill äta morgonmål hemma och inte på dagis, men hon vill naturligtvis inte äta det som mamma bestämmer. Hon vill ha Jänismuroja (Nesquik, som mamma anser är så sött att det klassas som efterrätt). Att tvätta tänderna är också helt otänkbart. Och att klä på utekläderna och gå till bilen och från bilen till dagis och upp för trapporna. Efter det brukar det lyckligtvis lätta, hon tycker trots allt om att vara på dagis. Men mamma är vid det laget ganska svettig och halvt försenad till jobbet.

Men det här kan jag nog ändå, jag har gjort det förut. Med en treåring går det att lirka och leda in uppmärksamheten på något annat. Det tar bara tid, inte så mycket nerver. Bara då man har riktigt bråttom..

Värre är det med fröken Snart Sex År.

Julia har sexårstrots. Hon beter sig som en tonåring i miniformat. Säger emot hela tiden och håller på sig in i det sista, oberoende hur man försöker förklara och argumentera! Vart tog den söta lilla lydiga flickan vägen?? Jag som var så nöjd med att ha lyckats i min uppfostran, nu kommer helt nya prövningar igen. Det är ju naturligt, det är så det ska vara, men huj vad det är påfrestande! Man får verkligen lägga band på sig för att inte förvandlas till en liten tinttande mamma och gå med i debatten mot Julia.

En kväll var hon sur för att hon inte fick gå till sin kompis halv åtta på kvällen. Inget av det jag sa gick hem, hon skrek och grät och smällde i dörrarna. Det var i det skedet hon skulle rymma. Till Mia-mommo som bor ett par kilometer ifrån oss. Hon önskade att hon var Mia-mommos barn sa hon, att jag var dummaste mamma hon nånsin sett. När jag frågade varför hon ville vara Mia-mommos barn svarade hon "För att hon gör alltid... som JAG vill!" :) Efter att hon sagt det smålog hon lite mitt i allt det sura (hon såg säkert att jag måste kämpa för att inte le)..

Trots är ju egentligen något positivt. Det betyder att barnet utvecklas. Efter en trotsperiod kommer en viloperiod då barnet är harmoniskt och nöjt och njuter av tillvaron. Sen börjar det brusa upp till nästa trotsperiod, då barnet ifrågasätter sin tillvaro och föräldrarna får agera bollplank.

Vi använder "stolen" då barnen bryter mot de regler vi kommit överens om, d.v.s. om man har sagt åt dem och de har fått en varning och de ändå inte lyder. Vi isolerar inte barnet, d.v.s. stolen är i samma rum som vi själva, men vi ger ingen uppmärksamhet sålänge de skriker. Det fungerar jättebra, barnet stannar upp och får vara argt färdigt, men förstår att det inte behöver gå ut över de övriga i familjen. När argheten gått över börjar de oftast gråta, och då tröstar vi och pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas. Barnets trots går ju till stor del ut på att söka sina gränser, rucka på gränserna om det behövs så att de motsvarar barnets mognad och förståelseförmåga. Barn behöver gränserna för att utvecklas och känna sig trygga.

"Kärlek och gränser" uppfattas ofta som en klisché, men egentligen är det ju grundstenarna för en trygg och bra uppfostran.

Sorg

Världen är så full av sorg.

Just nu berörs hela landet av sorg. Egen sorg, eller andras sorg. Det blir liksom blandat.

Varje tv-kanal, varje radio-kanal och tidning slussar ut information om dådet i Kauhajoki. Bilder på gärningsmannen visas överallt, hans videor och hans namn. Han har blivit en kändis. Man frossar i nyheterna, gräver fram varje detalj. Varje hemska minut. Varje blodisande skrik. Varje ödesdigra skott.

Man berättar att nyheten blivit "ykkösuutinen" omkring hela världen, man har gjort stora reportage och journalisterna i Finland har fått ge ut all information de har. Jeei, good for them.

Så undrar man, vad tänker då den unga människan, som är arg på samhället, arg på alla människor. Arg på alla de som svikit, de som gjort illa, de som inte brytt sig. Nu ska de satan bry sig! Är det ända sättet jag kan bli sedd? Är det så man gör för att få ett ansikte? Mitt liv har ändå ingen betydelse om jag inte kan bli NÅGON.

Jag tror att media har ett stort ansvar när det gäller sådana här dåd. Kanske det största? De har makten över vad som publiceras.

Vad skulle media kunna göra annorlunda?

Jag tycker att det är absurt att gärningsmannen är den som det pratas mest om, det är han som får publicitet och som blir känd.

Jag skulle vilja ge offren ett ansikte. Jag menar naturligtvis inte att man ska trycka kameran i fejset på de sörjande anhöriga och fråga hur det känns. Och jag förstår att många säkert aldrig i livet vill prata med media om sina känslor. Men det är också medias fel. De skall göra allt så "snaskigt". Varför kan man inte göra finkänsliga och mänskliga reportage, där man lär känna offret lite? Man behöver ju inte använda namn, men ge en realistisk bild av en människa som ryckts bort från livet p.g.a. en annan människas likgiltighet?

Om offret fick ett ansikte, om man fick höra vilka de var och vad de ville av sina liv, vilka framtidsplaner de hade haft och hur deras bortgång påverkade alla människor omkring dem, skulle det kanske ge den unga sjuka människan, som fantiserar om att göra ett liknande dåd, en liten skuff i rätt riktning? Det i samband med att vi blir mer intresserade av människor omkring oss, hur de mår och vad de tänker, skulle kanske hjälpa till att hindra att sådana här saker sker.

Alla människor har någon sorts moral, någon sorts empati, t.o.m. sådana som är psykiskt sjuka. Problemet är att det är så avtrubbat av samhället att det måste väckas på något sätt.

I datorspel där man ska skjuta så många man kan och får poäng för det, har offren ingen betydelse. De är bara objekt. Om de kunde bli subjekt istället, personer som har en historia, måste det ju göra det svårare att göra den människan illa.

Jag grät en hel del igår. För världen, för offren, för gärningsmannen. För föräldrarna och de andra anhöriga. För de överlevande som kommer att ha trauma för livet. För mina egna barn, som växer upp nu. En dag kommer de att sitta i en skola (Julia nästa höst ju!) och rädslan kommer att finnas där. Varför, varför måste det vara så??

Någon vis person sade:

" Maailma on hyvä. Ei anneta pahojen asioiden pilata sitä."

Panelen

Måste visa vad om gömde sig bakom de hemska mineritskivorna... Bara att skrapa och måla! Vackert! :)

Nytt på renoveringsfronten

Det händer så mycket hela tiden nu att man borde uppdatera varje dag, men vem har tid med sånt..?

Har varit lite krassliga och sjuka, förra veckan var vi hemma några dagar med flickorna. Mika har ändå varit sitt vanliga galna jag och gjort 15 timmars arbetsdagar- först på dagjobbet och sedan raka vägen till huset. Jag har fått ett litet motstånd mot namnet Kotilo nu, efter att jag plockade dedär slemmiga bären.. Vill helst inte bli påmind av dedär hemska kräken.

Vår kamera gick sönder under villa-avslutningshelgen och vi har inte fått vår nya ännu, så jag har inte ännu tillgång till helt up-to-date bilder, men här kommer lite uppdatering:

Här är en liten del av det sågspånsberg som sugbilen sög ut. Det tog över fyra timmar att suga rent hela övrevåningen. Men nu är allt borta! :)

Schlluuurrpp! Här får sågspånen "kyytiä".


Dörröppningen till brasrummet som skars upp med diamantborr och Mika slog ut med en enorm slägga.

Stödbalken i vardagsrummet. Kolla den sneda brädningen! Jättevacker på något vis.. Just nu måste man se skönheten i det lilla..

Källaren för nån vecka sen.. Den ser ännu värre ut nu, då vi grävt den ca 70 cent djupare.. Har svårt att föreställa mig mitt fina hjälpkök här, men på ritningen ser det bra ut! :)

Vy från vardagsrummet mot köket. Golvet i hela nedre våningen är färdigt, väggarna kolade och delvis också taket. Där vid fönsterna ska matbordet komma.

Kanske vi sku starta en biodling? :D Taket i övrebåningen är nu rivet ända till plåttaket.

Ibland måste man ta paus och göra något helt annat. Villa-avslutningen var härlig, vi njöt av att vara på skären, god mat och gott sällskap. Här är Mika och flickorna på utfärd till stora klippan..

En pärla

Jennas ordförråd växer för varje dag. Igår kom en riktig pärla. Hon kom och gapade stort åt mig och pekade i sin mun, en bit äppelskal hade fastnat mellan tänderna.
- Mamma kan du ta bort, jag har nå tandtroll där! :D

Rivit färdigt

Nu mina vänner, sker vändpunkten i vår renovering. Från att ha rivit och rivit, förstört och dragit ut- börjar det nu också byggas nytt. Halleluja!
På fredag sker det sista i rivningsväg- panelerna och taket i trappuppgången ska bort. Sen är det bara att börja bygga nytt.

Vi har tjuvstartat i vardagsrummet och lagt golvskivorna på plats. Det golvet knakade bara på några ställen, så vi har skruvat fast några kilar där. Väggarna i vardagsrummet är också kolade (med o eller å?) och nu håller vår byggnadskarl Pekka på och kolar väggarna i köket. Det blir så fint! Han lyckades t.o.m. lyfta upp taket några centimeter, det hade sjunkit ner lite under åren.
Golvet i köket var ju redan fönyat, så det var bara att ta bort laminatskivorna och så var det fina skivor under.

Annat som är nytt sen sist är att väggen som vi rev i vardagsrummet (det var två små rum förut) är borta nu och där finns istället en vacker balk som stöder taket. Väggen var bärande, så vi var tvungna att bygga en stödbalk, men jag tycker det blev jättefint! Likadana balkar blir det i övrevåningen där garderoberna varit.
Sen har vi också haft en firma som varit och pikat upp golvet i källaren och skurit ut två dörröppningar med diamantborr. Gick så fint så! De körde också ut all betong i en nätt hög på gården, så det är bara för oss att forsla bort.

Nu är också ritningarna fem före färdiga, så vi får skicka in byggnadslovet. Under de närmaste dagarna måste vi bestämma färgen på huset, taket och sockeln, spännande! Det finns så många fina alternativ! Som tur har jag och Mika ganska lika smak, det förenklar avsevärt då det gäller att göra beslut. Nu velar vi bara mellan parkett i nöt eller antik-ek.. Ska sätta in bilder då jag kan, kanske man kan ordna en omröstning! :)

Köket ska också just beställas, bara vi får de sista ritningarna på tisdag ska vi göra valet av köksfirma. Ett stort beslut det också.. Fönstren ska beställas så snabbt som möjligt, vi förstorar ju endel av fönsteröppningarna (små fönstren). Sen ska dränderingsrören grävas, men före det måste vi gräva källaren djupare och lägga betonggolvet.

På fredag kommer en "sugbil" som ska suga bort de åtskilliga kubikmeter sågspån som fanns i mellantaket. Experterna tyckte att det var bäst att inte lämna något sågspån kvar i onödan, eftersom vi (jag) är benägen till allergi. Så nu har vi rivit mellantaket helt och allt sågspån har regnat ner. Huh...

Annat som vi sysslat med är förstås dagis, förskola och jobbstart. Ganska hektiskt tempo på vår vardag just nu, genast då man kommer från jobbet och skolan ska man hämta barnen, laga mat snabbt snabbt och sen fara iväg till huset. Ibland bara måste man ta en ledig dag, man skulle bli knäpp om man inte gjorde något annat ibland.

Igår försökte jag och flickorna rädda det som fanns kvar av bärskörden. Regnet har gjort bären mosiga och de har blivit lite övermogna redan. Men jag plockade nu en halv liter röda vinbär, en liter krusbär och en halv liter vildhallon. Mer än så ryms det inte riktigt i vår frys..
Sniglarna, eller snäckorna, alltså kotilona, som jag trodde var relativt snälla och ofarliga, visade sig vara ena riktiga skurkar! De har kalasat på de godaste bären, krusbären, svartvinbären och hallonen! Morr! Och de äter inte ens upp bären, utan slemmar fast sig på dem och suger lite på varje bär. Sen då man ska plocka så är vartannat bär halvt ursuget, och de som inte dugit åt sniglarna är slemmiga och fulla med snigelkacka. Urk. Krusbären fick jag skölja ordentligt innan jag frös ner dem, hallonen gick inte att rädda. Fick plocka dem som var någorlunda, men som tur finns det många buskar!

Det är roligt att höra att folk följer min blogg!
Ska sätta in bilder så fort som möjligt, man kan inte lägga in minneskort här i skolans dator.
Nu avslutar jag med ett HURRA! Det går framåt! Kanske vi kan flytta in till julen iallafall...

Nu går det undan!

Nu har vi fått fart på renoveringen. Eller rivningen, ska man kanske säga, för det är främst det det har handlat om de senaste två veckorna. Efter att vi röjt undan träd och buskar som måste tas bort för att ge rum åt kommande grävmaskiner etc, har vi rivit ut gamla väggskivor, plastmattor, köksskåp och takplattor. Massor med lass har vi fört till återvinningsstationen.

En del av sågspånet som använts som isoleringsmaterial i golvet har vi sparat i plastsäckar i källaren, för att det skall "återvinnas" i golvet då vi stött golvpelarna (eller var det heter). Då vi rivit golvet märkte vi att stockarna som golvet låg på var alldeles lösa och vickade fram och tillbaka. Inte konstigt att golvet knakade! Det är samma sak i hela övre våningen och delvis i undre våningen, så det är endel sågspån att gräva ännu..

Då vi rev ut garderoberna i övre våningen upptäckte vi att vi hade oinbjudna gäster i taket.. Eller kanske det var vi som var de oinbjudna gästerna?? Det började komma ut tiotals humlor från mellantaket, och efter en liten inspektion (givetvis utrustad med skyddsutrustning) kunde jag konstatera ett stort klibbigt hummelbo i isoleringen i taket. Efter att vi kastat ut isoleringen med bo och allt genom fönstret, kom det fortfarande några förvirrade humlor och letade efter boet, stackrarna.

Idag har vi anställt rörmokare och han har redan tagit loss alla värme-element och de skall tätas pånytt och sedan sandblästras och pulvermålas, så de blir som nya. Vi har också beställt en diamantborrningsfirma som skall komma och borra dörr- och fönsteröppningar i sockeln. De skall också pika upp golvet i källaren och bära ut betongen. Härligt att inte Mika behöver pika själv, det skulle ha tagit flera veckor! Jag har inte en chans att hjälpa till där, jag fick svår andnöd efter två dagars rivande och fick gå hämta ny astmamedicin. Har fått hålla mig utomhus och bära skräp till släpkärran istället. Det kommer nämligen en del avfall när man river...

Jag har också gjort de preliminära ritningarna för köket, wc:n nere, rumsordningen uppe och för källaren. Bara köksfirmornas personal kommit tillbaka från sina semestrar i augusti så får vi börja planera kök och bestämma vilken firma vi skall använda. Det blir ju rätt mycket då vi ska ha kök, hjälpkök, två wc:n, och fem klädskåp..

Idag ska vi ta semester från renoverningen och åka på en helgresa hela familjen. Vi ska börja med att köra till Ähtäri och se var vi hamnar sedan. Skönt att få ta lite ledigt!

Vi fortsätter med renoveringen med nya krafter nästa vecka!

Före

Här är lite "före"-bilder från Kotilo. Alla vackra buskar runt huset måste vi tyvärr ta bort, för att de ska kunna gräva dräneringsrör. Men de växer kanske upp igen..
Det blivande köket.

Mika i ett ögonblick av desperation: vi fällde två enorma björkar som stod i vägen för det blivande garaget- och ni kan aldrig ana hur mycket trä och ris ett hundra år gammalt träd ger ifrån sig!!Och här stänger vi in barnen då mamma och pappa renoverar.. ;)

Nånej, det finns kompisar åt barnen på alla sidor, i närmaste grannhuset bor en barnfamilj, där har barnen lekt mest hela dagarna, man hör bara då de ropar "kirkonrotta kotona!". Julias bästis från dagis bor ca 100 meter ifrån.

Koti-ilo - Snäckan

Jag och Julia funderade en dag på vad vi ska kalla vårt nya hus för att lättare undvika missförstånd, nu då vi har bollat mellan "hem" (gamla hemmet), höghuset och "huset".

Då jag började röja på bakgården, beväpnad med kratta och lie, hittade jag i den meterhöga djungeln miljoner triljoner snäckor. Sniglar med skal på, alltså på finska "kotilo". Vi bollade med orden och bestämde oss för att kalla huset för Koti-ilo, alltså Kotilo eller Snäckan. För det är ju just det, vår nya hem-glädje!

Här är vi nu..

I vår nya hyreslägenhet i ett höghus! Vi som svurit dyrt och heligt på att aldrig mera bo i ett höghus. Här är vi nu ändå, med hiss, balkong, klargula köksskåp och hela rasket. Det är ju tillfälligt, men ändå.
Vi hade lite problem med att få instuvat alla våra grejer.. Att flytta från en trea till en tvåa är en märklig ekvation att lösa. Men det gick till sist.

I såna här situationer blir man tvungen att inse hur mycket onödiga prylar man äger! Vad behöver man egentligen allt till?? Jag upptäckte några roliga saker då jag under två hela dagar packade upp våra ägodelar ur lådor och påsar:
- Sammanlagt 9!! nokias telefonladdare
- Mika har 32 skjortor. Han använder ca 5 av dem. 20 har blivit för små.
- Barnen har 43 mjukisdjur.
- Mika har "stulit" 42 pennor från sitt jobb.
- Jag har sparat alla betalade räkningar sen 2004.

Jag har rått kastat bort saker, fört till frälsis. Mika har mycket svårare att skiljas från sina "kan-behöva-nångång"- prylar. För att inte tala om barnen, Julia vill spara alla "diamanter" som hon hittat (fina stenar). Hon brukar ha fickorna fulla då hon kommer hem ibland. Jaghar varit kall och beräknelig och packat ner onödiga saker i sopsäckar då barnen sover. De kommer aldrig att sakna dem.. ;)

Steg 2.

När vi hade gett bud på huset som skulle bli vårt drömhus, fick vi bråttom att ta kontakt med banken. Handpenningen skulle betalas så snabbt som möjligt. Vår bank hade tidigare lovat oss ett större bostadslån, vi tänkte att det inte skulle bli några problem. Men nepp. Banken började krångla, påstod att våra inkomster inte räcker till, fast det ett par månader tidigare inte hade varit några problem.

Vi fick börja gå till konkurrerande banker och ta erbjudanden. Det var lite struligt att skaffa borgenärer då huset i sig inte duger som pant för mer än 70% av inköpspriset. Men till sist var allt ordnat.

Då var det nästa steg: att få lägenheten såld. Vi ville inte genast kontakta förmedlare, utan tänkte att vi försöker en vecka själva först innnan vi ger uppdraget vidare åt en fastighetsförmedlare. Vi gjorde fina lappar med färgbilder som vi satte upp i butiker runt om i stan. På flera dagar hördes inte ett pip. Sen satte vi in en annons på nettiasunto.com. Där såg man att det fanns många intresserade som var och tittade på annonsen, men telefonen förblev tyst. Vi hade satt ett pris som var lite över fastighetsförmedlarens värdering, och tänkte att man kanske borde sänka det.
Som en sista insats satte vi in en annons i Pohjalainens lördagsnummer. Hela morgonen väntade vi spänt, och vi skrek och hoppade av upphetsning då första okända numret dök upp på telefonen! Under dagen ringde tre olika intresserade, som ville komma på en visning. De första skulle komma senare samma dag. Vi städade som galna hela dagen, fast vi just städat..

Mika höll fortfarande på och dammsög övrevåningen (för tredje gången) då de första spekulanterna traskade in på gården. Det var ett par i 40-års åldern. De var tysta och tittade sig lugnt omkring. Vi visade och berättade nervöst om lägenheten och betonade de goda sidorna som vi hade övat. :)
Efter att vi gått igenom allt, varit och tittat på källaren och bolagets bastu, gick vi och satte oss på terassen. De potentiella köparna frågade om dittan och dattan och tittade ibland menande på varandra. Snart skulle följande par komma för att se lägenheten. Då frågade kvinnan försiktigt:
- Ja- hur är det nu, om vi skulle ge ett bud, så hur bestämmer ni isåfall vem som får lägenheten?
Vi stammade fram att vi tar emot bud och accepterar det eller ger ett motbud. Då budet accepterats från båda sidorna betalas handpenningen och då är köpet klart. De ville fundera en stund och jag och Mika gick in och väntade. Vi var hysteriska och hoppade runt i vardagsrummet och hyperventilerade då det var så spännande (tur att barnen var hos mommo)! Efter fem minuter kom de in och gav ett bud. Det var 2000 e mindre än vad vi begärt, men låångt över vår förväntan. Jag och Mika trodde inte att det var sant. Vi skyndade oss att skaka hand.
Just då hörde vi hur en bil stannade på gatan. Det var nästa köpare som kom, och vi fick ropa till dem att tyvärr, tyvärr, är lägenheten såld. De svor och gasade iväg.

Senare samma kväll träffades vi på Mikas kontor och gjorde pappren för affären. De hade med sig handpenningen, 3000 e, i kontanter! De sa att vi visst blev lite förvånade då de gav sitt bud? Syntes det så bra, tänkte jag men log bara glatt. De hade länge letat efter en trähuslägenhet just på brändö, och ville ha en trerummare istället för tvåan de bodde i nu.

Jag och Mika var så glada och lättade att vi bara log hela kvällen! Nu skulle vi få bort hela det gamla bostadslånet plus billån osv!
Nu blev det att börja leta efter en hyreslägenhet..

Vår dröm

Jag och Mika har drömt om ett hus i ungefär tre år. Vi har vart och tittat på otaliga hus, både gamla och nya, fula och fina, billiga och dyra. Ibland har vi på allvar tänkt köpa, men det har alltid kommit något som fått oss att backa ur. Vi funderade på att bygga, och sökte t.o.m. tomt, men fick ingen så det rann ut i sanden det också.

Vid första maj såg vi ett hus på etuovi som vi blev intresserade av. Ett gammalt hus som skulle kräva total renovering, men såg bra ut för sin ålder, bra läge, osv. Vi var och tittade på det ett par gånger, och sedan bjöd vi lite mer än det begärda priset (eftersom vi visste att ett annat par hade bjudit den begärda summan). Det blev praktiskt taget en auktion, som vi förlorade. Vi var så besvikna att det tog ett par veckor innan vi kom över den förlusten! Vi hade så ställt in oss på att köpa huset, och hade renoverat allt färdigt i fantasin.

Sakteligen började vi igen titta på hus, men alla verkade dåliga i jämförelse med huset vi förlorat. En dag satt jag och surfade på etuovi.com, och bläddrade tillbaka till hus som varit till salu en längre tid. Då fastnade jag på ett hus som jag minns att jag sett, men det var så fult med gamla slitna mineritskivor, och dessutom för högt pris i förhållande till skicket det var i. Men nu såg jag att de sänkt priset! Vi bestämde en visning med förmedlaren.

Huset fanns i Vapenbrödrabyn, ett småhusområde bestående av frontmannahus byggda på 50- och 60-talen. Området är lugnt och vackert fast det ligger bara ca 3 km från centrum. Allt fler barnfamiljer flyttar dit, och befolkningen har blivit allt yngre de senaste åren.
Dethär huset låg ganska i mitten av byn, vid en mindre och lugnare väg. Larsvägen. Huset såg lite ledset ut med den slitna fasaden, och det var fullt med taggiga buskar runt om huset, som växt ända upp till fönsterna. Tomten var lite över 1000 kvadrat, men man såg inte mycket av den för all växtlighet. Gården såg ut som en regnskogsdjungel!

Men det var något med huset som gav en varm känsla. Ett sorts lugn låg över helheten, och då vi for hem var jag helt tom i huvudet. Efter många långa diskussioner bestämde vi att ta dit "vår" byggnadsmästare för att ta en titt. Han tyckte att huset var ok och att det fanns många möjligheter. Mycket att renovera, men å andra sidan bra att man inte renoverat "fel" och vi skulle ha möjlighet att göra huset "helt vårt eget" :)

Vi bjöd en summa som var 20 000 e under det begärda priset. Följande dag ringde förmedlaren och berättade att motbudet var 12000 mer än vi bjudit. Ett par timmar senare ringde han pånytt och sade att sista priset var 7000 mer än vi bjudit. Vi funderade och funderade, och for ännu en gång och tittade på huset. Efter den titten skakade vi hand.

Vår dröm! Den håller på att bli sann!

Sommar och friska vindar!

Nu är min karriär på dagis slut för denna gång, jobbade sista dagen i fredags. Känns ganska skönt att göra något annat emellanåt. Lyfter verkligen på hatten åt de som arbetar på dagis i tiotals år, de gör ett superviktigt och hårt arbete! Nu får jag pusta ut lite, även om jag fortsätter direkt med sommarjobb och lite studier som lämnat på hälft. I augusti börjar jag arbeta som assistent ("kouluohjaaja") vid skolan. Det är samma grupp(er) som jag arbetade med på dagis som jag ska vara med, så jag följer med som assistent åt samma pojke som tidigare. Får se hur det går, ska hoppas för allas skull att han mognar lite under sommaren. Fick ett gulligt tack-kort av honom sista dagen, det var rörande. Han blev ju lite "min" pojke. :)

Julia och Jenna njuter av det varma vädret, hela helgen höll vi på och städade och fixade här hemma, och barnen var ute på gården nästan hela dagarna, bara inne och åt emellan. :) Härligt då man kan gå ut och bara ta på sig skorna! Ännu härligare skulle det vara om man hade en egen gård, där man kunde laga en lekstuga, kanske en sandlåda.. och inga bilar som kör på gården, här måste man hela tiden kolla var barnen rör sig då man hör en bil.

Nå, kanske det inte tar så väldigt länge förrän vi får vår gård och vårt hus- nu har vi gett bud på ett hus i Vapenbrödrabyn! Ett riktigt renoveringsobjekt, vi ser fram emot att laga och fixa, trots att det är myycket jobb! Lite att fixa med konditionsgranskning, lån etc ännu, men vi är ett steg närmare vår dröm! Skrämmande! Underbart! :)
Nu måste vi bara få vår lägenhet såld, så om ni vet nån som vill ha en trerummare i ett gammalt mysigt trähus, hör av er!

Suckar djupt

Det är tungt just nu. Jobbet tar all min energi. Jobbar med en enormt krävande pojke, sju år och ingen diagnos men mycket grava problem. Jag vet vad jag ska göra, jag klarar av honom, men det tar helt enkelt så mycket energi att jag är helt slut efter jobbet.
Idag var det extra jobbigt. Jag fick ha holding med honom två gånger och blev vid ett tillfälle tvungen att bära honom. Ryggen är förstörd för idag, hoppas att den blivit bättre till imorgon.

Helgen är också fullspäckad, Julias skrinnskola har sin vårvisning på söndag så det är mycket att göra. Imorgon är det genrep och på söndag ska jag vara med i hår-och sminkteamet. Julia började i skrinnskolan i ishallen i höstas och har blivit riktigt duktig! Första gångerna hölls hon nätt och jämt på benen, nu klarar hon av den enkla koreografin de har hittat på inför vårvisningen, och den innehåller minsann både piruetter och hopp! :) Stackars Jenna är så avundsjuk att hon kan spricka då hon inte får vara med och skrinna.
- Nu Nennas tur rinna! Sa hon bestämt då hon var med vid träningen förra veckan. Sen bölade hon hela vägen hem, stackars liten. Men 45 minuter är helt klart för länge för en som inte fyllt tre ännu, tycker jag, även om hon faktiskt kan stå på ett par skrinnskor och har varit och skrinnat några gånger i vinter. Nästa höst kanske hon får börja i skrinnskolan ifall hon fortfarande är intresserad. Julia är eld och lågor, tycker det är jättekul att skrinna. Men jag vet inte om vi tar skrinningen på så stort allvar, skulle man vilja börja träna på allvar skulle det handla om 5 gånger i veckan då de börjar skolan.. Tror inte det!

Julia fick annars förskoleplats vid Malmögårdens daghem, det var en lättnad! Tror att det blir riktigt bra. Hela sommaren får hon ändå vara kvar vid gamla dagiset, Jenna kommer att vara kvar där, åtminstone till hösten. Ifall hon blir flyttad till en större grupp kanske vi överväger att flytta henne till Malmögården också, det skulle innebära mindre körande på morgonen.

Vi har fått nyt om en tomt på ett bra ställe nu, men vi inväntar närmare information. Skulle vara toppen! Vill börja bygga! :)

Nu ska jag sy glitter på Julias skrinnkläder. Viktig uppgift! ;)

Slutet på tunneln

Nu känns det bara så skönt! Jag har gått igenom mina studieprestationer, och nu vet jag exakt hur många kurser jag har kvar innan jag är klar. Härligt att se att det finns ett slut på studierna, det har så länge känts så avlägset!
Fem hela kurser ska jag gå. Tre kurser får jag ännu i vår, och två lämnar till nästa höst. Sen är det "bara" gradun kvar! Aaah va jag är duktig!! :D

Annars har det varit full fräs, jag jobbar 8-15.40 nu så det är ganska långa dagar. Mika har dessutom skolning nu, och är borta några dagar i gången varje månad. Denhär veckan ska han till Levi med sina kompisar till på köpet. Känns nog lite tråkigt, men han har absolut förtjänat en helt egen resa, så som han har arbetat och knogat hela året.

Jag har också planerat en egen resa, men det tar lite tid innan det blir av. Måste spara en del först. Jag ska till Australien! Min pappa var dit i höstas, så det gav extra inspiration, men egentligen har jag velat resa dit ända sedan en av mina bästa vänner flyttade dit år 2003!
Så nu har jag något härligt att se fram emot.. :)

Det var en hemsk olycka i Kvevlax förra veckan.. Det skär i hjärtat då jag tänker på den unga kvinnan som avled och sorgen som de anhöriga nu måste leva med. Varför måste sånt hända??
Men, alla ni som rör er på vägarna, här är ett livsviktigt tips som Mika berättade åt mig efter olyckan:
Då du ska svänga till vänster och blir tvungen att stanna mitt på landsvägen, sväng aldrig hjulen färdigt åt vänster! Om hjulen är svängda åt vänster, och någon kör på dig bakifrån, är det större risk att bilen glider in på den andra filen, rakt framför de som kör emot dig!
Det hade jag aldrig tänkt på förr, och de lär inte ut det i bilskolan heller.

Nu har vi precis ätit ris och kycklingbröst-filéer med curry-blåmögelostsås. Och Jennas favorit: kokt morot-broccoli-blomkål-mix. Mumsigt!

Being sick

Jag och flickorna har hasat omkring i våra pyjamasar här hemma ännu en dag. Hostat och snörvlat. Tittat på Pippi och Mumin. Jag har försökt komma på vad mommos huskurer innehöll. Hur kan man kurera sig själv och barn då Ville-virus bitit sina vassa tänder i en? Vi har prövat bl.a. dethär:

Badat- ångorna underlättar andningen och det är allmänt skönt

Proppat i oss vitaminer

..och vilat

Nähhä ;)

Ingen som ville hjälpa mig? Slipp då.

Jag är sur. Vi är sjuka. Jenna har öroninflammation, Julia har hosta, Mika har magsjuka och jag har hosta och feber. Otroligt frustrerande då hela veckan gick till spillo. Dethär var min första vecka som gruppassistent, och jag hade så sett fram emot det! Men, inget man kan göra åt det.

Vi har sett på fyra filmer om dan. Suck och stön. Men sånt här hinner man kanske också med, mellan hostattackerna? :) Julia och Jenna är så hurtiga, så!

Help me!

Alltså nu vet jag inte om jag är dum eller blond eller nåt, men jag fattar inte hur man kan kolla bloggens läsarantal på blogspot??? Kan ingen hjälpa mig?? Användarstatistiken hittar jag ju vid profilen, men där ser man ju bara antal profilvyer?

Jag tar det på engelska också så kanske det är större chans att nån hjälper:

I need help to find out how to check how many visitors I have on my blog? How do you do that on blogspot??

Lite humor i eländet

Jag har fått ont. I huvudet, i lungorna, i halsen. Jag har gått och blivit sjuk. Damn! Skulle inte ha tid med det just nu.. Och jag blir så ynklig fast jag bara har lite stegring.

Humor, var det ja! Jag slötittade på Kauniit ja Rohkeat, och där diskuteraden Stephanie med Taylor och Hector om vad de skulle göra med killen som idkar utpressning mot dem. Då sa Hector, med sina djupa basröst, myndigt:

- If I see him, I'll take care of him!

Märk väl, att Hector är blind! Haahahhahaa!

Sedan skulle katten i duschen. Han har blivit lat och tvättar sig inte så flitigt längre. Han luktade spunk. Är det nödvändigt att nämna att katten ogillar att duscha? :) Han jamade och bölade och stretade emot. Jag fumlade efter schampooflaskan. Katter ska tvättas med milt barnschampoo. Men vet ni vad schampoot hette? VESIPEDON schampoo 2 in 1! Hahahahaa igen!

Nu är katten ren och doftar blomma. Han går runt och sprätter med fötterna för att komma ur det äckliga våta hehee.

Hårmodellat

När man en gång varit hårmodell och varit nöjd med resultatet, är man på något sätt "hooked". Det är kanske spänningen, adrenalinkicken som man får av att ge ifrån sig kontrollen till främlingar. Kanske det är tanken på att betala massor för att gå till frissan då man istället kan anmäla sig som hårmodell och få en gratis uppdatering av sin stil och dessutom få ett produktpaket värt runt 100 e. För mig är det nog mest upplevelsen som lockar. En dag då jag får vara självisk och bara tänka på mig. Jag njuter av att bli tvättad, kammad och fönad. Jag njuter av att bli sminkad och få ett helt nytt utseende. Själva scenshowen gör mig skräckslagen, pulsen stiger till astronomiska höjder och händerna skakar. Men det gör inget, för alla är lika nervösa. Efteråt känner jag mig omåttligt stolt över mig själv!

Såhär blev det denhär gången!

Vad är dethär?

Vi var till skären förrförra helgen, isen hade visat sig (genom flera provsampel) vara minst 15 cm, upp till 30 cm tjock. Vi hade det underbart: fällde några träd som sågades upp till ved, släpade ris och städade upp lite. Barnen lekte i kojan. På kvällen bastade vi i världens skönaste bastu, finns inte dess like!

Nästa morgon tog jag en promenad runt ön och hittade flera olika djurspår. Fåglar, möss, rävar och harar hade trippat runt på ön. Sen hittade jag ett större spår, större än rävspåren och lite annan form. Jag tror inte det kan vara en hund heller, ön ligger rätt så avsides och spåren snurrade runt på ön en liten bit och fortsatte sedan över isen mot nästa ö. Vet nån vad detta kan vara för något?

Kan blogger ge min blogg ett nytt hem?

Jag planerar att ta mitt pick och pack från bloggen.fi och flytta hit. Bloggen.fi har blivit onödigt komplicerad p.g.a. att människor som inte äger internet-vett terroriserat vissa bloggare. Tack för det..
Dessutom upptäckte jag att denhär bloggen erbjuder roliga och lätta funktioner, också för sådana som inte behärskar html-djungeln så bra.