Världen är så full av sorg.
Just nu berörs hela landet av sorg. Egen sorg, eller andras sorg. Det blir liksom blandat.
Varje tv-kanal, varje radio-kanal och tidning slussar ut information om dådet i Kauhajoki. Bilder på gärningsmannen visas överallt, hans videor och hans namn. Han har blivit en kändis. Man frossar i nyheterna, gräver fram varje detalj. Varje hemska minut. Varje blodisande skrik. Varje ödesdigra skott.
Man berättar att nyheten blivit "ykkösuutinen" omkring hela världen, man har gjort stora reportage och journalisterna i Finland har fått ge ut all information de har. Jeei, good for them.
Så undrar man, vad tänker då den unga människan, som är arg på samhället, arg på alla människor. Arg på alla de som svikit, de som gjort illa, de som inte brytt sig. Nu ska de satan bry sig! Är det ända sättet jag kan bli sedd? Är det så man gör för att få ett ansikte? Mitt liv har ändå ingen betydelse om jag inte kan bli NÅGON.
Jag tror att media har ett stort ansvar när det gäller sådana här dåd. Kanske det största? De har makten över vad som publiceras.
Vad skulle media kunna göra annorlunda?
Jag tycker att det är absurt att gärningsmannen är den som det pratas mest om, det är han som får publicitet och som blir känd.
Jag skulle vilja ge offren ett ansikte. Jag menar naturligtvis inte att man ska trycka kameran i fejset på de sörjande anhöriga och fråga hur det känns. Och jag förstår att många säkert aldrig i livet vill prata med media om sina känslor. Men det är också medias fel. De skall göra allt så "snaskigt". Varför kan man inte göra finkänsliga och mänskliga reportage, där man lär känna offret lite? Man behöver ju inte använda namn, men ge en realistisk bild av en människa som ryckts bort från livet p.g.a. en annan människas likgiltighet?
Om offret fick ett ansikte, om man fick höra vilka de var och vad de ville av sina liv, vilka framtidsplaner de hade haft och hur deras bortgång påverkade alla människor omkring dem, skulle det kanske ge den unga sjuka människan, som fantiserar om att göra ett liknande dåd, en liten skuff i rätt riktning? Det i samband med att vi blir mer intresserade av människor omkring oss, hur de mår och vad de tänker, skulle kanske hjälpa till att hindra att sådana här saker sker.
Alla människor har någon sorts moral, någon sorts empati, t.o.m. sådana som är psykiskt sjuka. Problemet är att det är så avtrubbat av samhället att det måste väckas på något sätt.
I datorspel där man ska skjuta så många man kan och får poäng för det, har offren ingen betydelse. De är bara objekt. Om de kunde bli subjekt istället, personer som har en historia, måste det ju göra det svårare att göra den människan illa.
Jag grät en hel del igår. För världen, för offren, för gärningsmannen. För föräldrarna och de andra anhöriga. För de överlevande som kommer att ha trauma för livet. För mina egna barn, som växer upp nu. En dag kommer de att sitta i en skola (Julia nästa höst ju!) och rädslan kommer att finnas där. Varför, varför måste det vara så??
Någon vis person sade:
" Maailma on hyvä. Ei anneta pahojen asioiden pilata sitä."
Här är en liten del av det sågspånsberg som sugbilen sög ut. Det tog över fyra timmar att suga rent hela övrevåningen. Men nu är allt borta! :)
Dörröppningen till brasrummet som skars upp med diamantborr och Mika slog ut med en enorm slägga.
Källaren för nån vecka sen.. Den ser ännu värre ut nu, då vi grävt den ca 70 cent djupare.. Har svårt att föreställa mig mitt fina hjälpkök här, men på ritningen ser det bra ut! :)
