Trots i luften

"Nej! Jag vill int!"

"Jag vill ha me hästana ti dagis! Jo man får nog!"

"Jag vill int fa ti dagis då, tanterna e dummaga!"

"Nej, int den! Den e inte fin!"

"Klä på mej, jag har kallt! Nej jag vill int klä på mej själv..!"

"Du e dummaste mamma jag nånsin sett!"

"Jag tänker rymma på natten ti Mia-mommo!"

Mamma är lite trött.

Jenna har treårstrots. Hennes första reaktion till det mesta är NEJ! Hon vill inte stiga upp på morgonen, hon vill inte klä på sig, speciellt inte de kläder mamma satt fram. Hon vill äta morgonmål hemma och inte på dagis, men hon vill naturligtvis inte äta det som mamma bestämmer. Hon vill ha Jänismuroja (Nesquik, som mamma anser är så sött att det klassas som efterrätt). Att tvätta tänderna är också helt otänkbart. Och att klä på utekläderna och gå till bilen och från bilen till dagis och upp för trapporna. Efter det brukar det lyckligtvis lätta, hon tycker trots allt om att vara på dagis. Men mamma är vid det laget ganska svettig och halvt försenad till jobbet.

Men det här kan jag nog ändå, jag har gjort det förut. Med en treåring går det att lirka och leda in uppmärksamheten på något annat. Det tar bara tid, inte så mycket nerver. Bara då man har riktigt bråttom..

Värre är det med fröken Snart Sex År.

Julia har sexårstrots. Hon beter sig som en tonåring i miniformat. Säger emot hela tiden och håller på sig in i det sista, oberoende hur man försöker förklara och argumentera! Vart tog den söta lilla lydiga flickan vägen?? Jag som var så nöjd med att ha lyckats i min uppfostran, nu kommer helt nya prövningar igen. Det är ju naturligt, det är så det ska vara, men huj vad det är påfrestande! Man får verkligen lägga band på sig för att inte förvandlas till en liten tinttande mamma och gå med i debatten mot Julia.

En kväll var hon sur för att hon inte fick gå till sin kompis halv åtta på kvällen. Inget av det jag sa gick hem, hon skrek och grät och smällde i dörrarna. Det var i det skedet hon skulle rymma. Till Mia-mommo som bor ett par kilometer ifrån oss. Hon önskade att hon var Mia-mommos barn sa hon, att jag var dummaste mamma hon nånsin sett. När jag frågade varför hon ville vara Mia-mommos barn svarade hon "För att hon gör alltid... som JAG vill!" :) Efter att hon sagt det smålog hon lite mitt i allt det sura (hon såg säkert att jag måste kämpa för att inte le)..

Trots är ju egentligen något positivt. Det betyder att barnet utvecklas. Efter en trotsperiod kommer en viloperiod då barnet är harmoniskt och nöjt och njuter av tillvaron. Sen börjar det brusa upp till nästa trotsperiod, då barnet ifrågasätter sin tillvaro och föräldrarna får agera bollplank.

Vi använder "stolen" då barnen bryter mot de regler vi kommit överens om, d.v.s. om man har sagt åt dem och de har fått en varning och de ändå inte lyder. Vi isolerar inte barnet, d.v.s. stolen är i samma rum som vi själva, men vi ger ingen uppmärksamhet sålänge de skriker. Det fungerar jättebra, barnet stannar upp och får vara argt färdigt, men förstår att det inte behöver gå ut över de övriga i familjen. När argheten gått över börjar de oftast gråta, och då tröstar vi och pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas. Barnets trots går ju till stor del ut på att söka sina gränser, rucka på gränserna om det behövs så att de motsvarar barnets mognad och förståelseförmåga. Barn behöver gränserna för att utvecklas och känna sig trygga.

"Kärlek och gränser" uppfattas ofta som en klisché, men egentligen är det ju grundstenarna för en trygg och bra uppfostran.