Existentiella frågor

Jag har bra flow på graduskrivandet just nu, därför blir det lite mindre tid för blogging. Eller graduskrivande kan jag kanske inte kalla det, det handlar ju fortfarande om att skriva rent intervjuerna. Det tar tid, men nu har jag alltså fått ganska mycket skrivet på några dagar. Är snart klar med nr 5.

Vi har annars varit på olika skär de senaste veckorna. Träffat släkt och vänner. Solat (jag har t.o.m. nästan blivit brun), badat och jagat myggor, allt som man ska göra på sommarn.

Julia har vuxit så mycket under den här sommarn, alla sa att barn utvecklas mycket just före de ska börja skolan, men ändå blir man förvånad. Hon har börjat fundera ännu mera på alla möjliga saker än förut. Hon har nog alltid varit en mer "tänkande" person, om man jämför med Jenna. Jenna är en sån där "whatever"- människa som bara njuter av livet, Julia är mer avvaktande och känslig.
Just nu funderar hon mycket på döden, oroar sig för sjukdomar och att jag eller Mika ska dö. Igår kväll grät hon riktigt hjärtskärande och frågade vad hon skall göra om vi plötsligt dör. Ens första reaktion är ju att "int ska du tänka på sånt där", men hon verkade som om hon verkligen ville ha ett svar, så vi gick igenom allt om hur man ringer till 112 och vad som händer med barn vars föräldrar har dött. Hon beskrev hur hon skulle ta lite mat och sina bästa kläder, ta Jenna i handen och gå till fammo. Hon beskrev också vägen från oss till fammo, hon har rätt så bra lokalsinne. Sen skulle hon ringa till mommo, och säga att hon hämtar dem, de skulle bo hos mommo bestämde hon. Hemskt att hon tänker på sånt, men hon vill väl vara förberedd på allt. Hon är kanske i en sån ålder att hon börjar inse hur skört livet är och att alla någongång kommer att dö.
Jag undrar verkligen hur folk som inte tror på Gud förklarar livet efter döden för barn utan att de blir ifrån sig. Då Julia grät att om jag dör så vill hon också dö, så kunde jag säga att om jag dör så kan jag säkert titta på henne från himlen, och att hon kan prata med mig fast jag inte skulle finnas på jorden längre. Hon sa också en makaber sak, att om jag dör så vill hon ha mitt hjärta! I en ask då, eller? frågade jag och försökte att inte låta förskräckt. :) Ja, hon vill spara mitt hjärta om jag dör, sa hon. Ja, vi får se hur det blir med den saken. Hon tror nog att ett hjärta ser ut ungefär som det gör då man ritar det <3
Alla de här funderingarna kanske kommer från att en av de flickor hon lekt med mest de senaste dagarna bor i en fosterfamilj sedan hennes mamma dog för ett par år sedan. Kanske de pratat om det?
För mig är det otänkbart att förklara livet efter döden på något annat sätt än det kristna. Man far till himlen, helt enkelt. Detaljerna får man ta senare, men för ett barn är det nog en bra föreställning. Man ska ju göra klart för dem att då finns man inte mera, man kan inte andas eller gå eller prata, och man kommer aldrig mera tillbaka. Man vill ju inte försköna döden, så att den blir något lockande, men man vill ändå ge ett hopp om att man nångång kanske får ses igen. Det tror jag.
Efter att vi pratat färdigt och jag svarat så gott jag kunde på hennes frågor, var hon nöjd och vi kramades länge. Hon suckade och sa att efter att man pratat om nåt sorgligt så är det så skönt att kramas hårt, med fötterna också! Sen somnade hon, min lilla prinsessa.
Jag sa inte åt henne att jag hoppas innerligt att jag dör före henne, att tanken på hennes död känns lika outhärdlig för mig som min död känns för henne. Men jag talade nog om hur mycket jag älskar henne.

Ljuva liv

Vi har haft några UNDERBARA dagar på skären. Det var bara jag och flickorna denhär gången, Mika stannade kvar hemma för att få terassen gjord. Hade halva släkten på plats, flera som jag inte sett på ett-två år och det var så roligt att träffa alla igen. Flickorna hängde efter mina kusiner (12 och 16 år gamla) som små svansar och skulle göra allt de gjorde.
Jag måste berätta lite om min faffas skäre, det är nämligen något magiskt med den. Det är säkert för att jag tillbringat alla mina barndomssomrar och lov där, det har varit samlingspunkten för släkten, plus att det är ett alldeles förtrollat ställe på alla sätt annars också. Det är en ö, och jag känner varje skrymsle, varje stenskreva och varje blåbärsställe. När jag var liten älskade jag att strosa runt ensam på andra sidan av ön, leka egna lekar eller bara fundera på livet. Jag hade hemliga ställen, kojor bakom nedfallna trän, lavtäckta klippor mitt i skogen där solen värmde extra skönt, grottor under enorma stenbumlingar där man ibland kunde göra spännande strandfynd. Det finns alltid något att göra på skären, och tiden saknar betydelse. Enda gången man tittar på klockan är det för att kolla när man senast ätit. :)
Mat är en viktig del av skärevistelsen, eftersom den åtnjuts i bästa sällskap, och nästan alltid utomhus, omgiven av trädens sus, fåglarnas kvitter och vågskvalp. Ingen annanstans smakar maten lika gott. Det viktigaste målet är förstås frukosten, och då ska man äta mysli (bl.a.). Det hör till, bara.
Bastun är också i särklass den bästa i världen. Tillräckligt stor för att rymma så många kära släktingar och vänner som möjligt, och med de mjukaste och skönaste löylyn man kan önska sig. Man kan svalka sig i havet om man vill, och sedan kan man sitta på bastuverandan och diskutera allt mellan himmel och jord medan man beundrar solnedgången.
Oj, det här blev en odé till skären helt oplanerat, men varsågod, det är den verkligen värd. Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst om skären, men det får bli till en annan gång.
En grej som dessvärre inte är så trevligt ute i skärgården är att där finns mygg. Jenna är allergisk mot mygg. Om hon blir stucken av en mygga blir det bautastora bölder, och så ploppar det upp prickar runt omkring bettet, som kliar likadant som det ursprungliga. Jag försökte fråga vid sjukvårdinfon, men de sa bara att barn ofta är känsligare än vuxna för myggbett och att det enda man kan göra är att ge allergimedicin och stryka hydrokortison på betten. Så nu har jag matat i Jenna min antihistamin (måste krossa dem och blanda dem med mycket socker och jogurt i en tesked, för de smakar avskyvärt, är ju menade att sväljas hela) och kladdat på salva, men ändå tycker jag att betten ser lika hemska ut. Klådan lättar åtminstone, så vi fortsätter nog med den behandlingen, men huden är svullen och sårig och det tar upp till en vecka innan det går om. Stackars liten, som ska ha en så förarglig allergi, och laktosintolerans till på köpet. Vi har börjat märka att hon måste ha helt laktosfri diet, det räcker inte med hyla/låglaktos. Mycket jobbigt.. Jenna får lära sig från liten att hon måste avstå från vissa saker, och det skär i hjärtat då hon är så förstående och bara resignerar, hon vet vad som händer om hon äter nåt magen inte tål. Hon har själv börjat fråga "e dehä laktoos?".
Julia har växt ca en kilometer denhär våren, de säger ju att det händer mycket under sommaren innan skolan börjar, men jag hade inte anat att det skulle hända SÅ mycket! Hon har blivit en verklig liten dam, sexårstrotset (lilla tonåren) gör sig påmint ibland, men håller nog på att avta. Hon har börjat bry sig mycket mer om hur hon ser ut, borstar håret själv och väljer kläder hur länge som helst. Står framför spegeln och iakttar sig själv, fixar sig. Hon har börjat läsa mer och mer, och klarar också långa ord. Hon tittade i en kartbok med Jenna då vi var på skären, och frågade "Mamma, e dehä NORDAMERIKA?" Mamma var förbluffad.
Nu har vi "moffa", alltså min pappa hos oss över natten, Julia avstår glatt från sin säng då hon får sova mellan mamma och pappa. Han bor i Sverige så det är sällan vi ses. Julia kommer ihåg honom direkt, men Jenna var nog lite tveksam i början. Som tur är ingen av dem blyga, så det är inte så svårt att få igång "samspelet " (kom inte på nåt bättre ord) fast det skulle vara långa pauser emellan.
Nu är huset tyst och jag är den enda som vakar. Njuter lite av att vara ensam efter allt ståhej. Och av att jag inte behöver stiga upp efter 6, nu har jag mitt graduskrivar-ledigt, vilket betyder att jag själv väljer mina arbetstider! ;)
Men nu är det nog dags att krypa i säng bredvid min Mika. Och just det, min dotter också.

Semester

Vi har gjort vår semesterresa för i sommar, genast då Mikas semester började. Det blev en snabbis till Tammerfors, vi for på fredag, sov på hotell Ilves, ner till Alastaro (Dragracing EM) på lördag, tillbaka till "detdär nya hemmet", som Jenna kallade hotellrummet, sen till Särkänniemi på söndag och hem (till vårt riktiga hem) till kvällen. Det var riktigt skönt. Barnen var helt vilda av förtjusning, Jenna skrek rakt ut då allt var så spännande.

Vi hade badkar i hotellrummet och så fanns det bastu och simbassänger i hotellet, härligt! Och från tv:n kom det barnfilmer på löpande band, bra gonattsagor för både vuxna och barn.

I Alastaro fanns det många snabba och högljudda bilar och massor med folk. Man kom inte tillräckligt nära för att se bilarna så nära man skulle velat, men meiningin var bra, och rytandet hördes minsann! :) Solen sken hela tiden vi var där, det började regna precis då vi satte oss i bilen.

Särkänniemi var barnens favorit såklart, de sprang runt runt och hade bråttom att hinna åka med alla maskiner. De är inte rädda för nånting! Sen såg vi på delfinernas show, och alla möjliga andra djur i djurparken. Över åtta timmar senare började vi köra hemåt, trötta men nöjda.

Några bilder från resan:

Idag känner jag mig bara jätteglad! Det har varit en bra dag!

Jag sov på mammas skäre i natt, for dit igår på eftermiddan, flickorna hade ju varit där över natten. De var lite griniga då jag kom, hade haft ledsamt och ville hem. Kändes så tråkigt, man vill ju att de alltid ska ha det bra. Och de var nog bara hungriga, de hade haft det jätteroligt på skären, badat bastu och simmat och lekt i sandlådan.
Jag hade med mig ett litet tält som jag hittade på Euromarket, med tillhörande sovsäck och lite annat smått och gott. Det var jättegulligt, barnen släpade dit kuddar och filtar och lekte där länge och väl. Kanske köper ett till likadant att ha här hemma på gården, det skulle ju fungera som portabel lekstuga.. :)

Hade tänkt fara hem till natten, men då det var dags för Jenna att gå och sova blev hon jätteledsen, började stortjuta och klängde fast i mig. Trodde att hon bara var trött och att hon skulle somna om jag gick och lade mig bredvid henne en stund, men nepp! Hon vakade till tolv (!) och jag sov bredvid henne. Julia sov bredvid Mia-mommo, hon hade inga problem! Fast hon vakade nog hon också, det var ju rätt så svettigt och så var de så oroliga för myggor, de hade visst retat dem en del natten innan. Så vi bytte säng (från det bastuvarma loftet ner i bädsoffan) och hade myggjakt mitt i natten. På morgonen ringde väckarklockan kl 6, jag skulle vara på jobbet tio före sju och det tar en knapp halvtimme att köra. Men det var skönt att sova på skären iallafall! Nästa gång tar jag det planerat (tandborste och pyjamas med, nu hade jag bara en halterneck-topp på mig och bikini under och det var inte särskilt bekvämt) och nästa dag ledig så är det riktigt skönt!

Mamma kommer med flickorna på eftermiddagen, vi ska laga makaronilåda och på kvällen kommer cellgänget hit, för första gången! Spännande! Hoppas det inte börjar regna, hade hoppats kunna vara ute på gården. Köpte första finska jordgubbarna, från Malax, mums! Kanske bjuder på glass och jordgubbar ikväll?

Nu ska jag fortsätta skriva intervjuer medan jag fortfarande är barnfri.