Pärlor

Jenna håller på att utveckla sitt vokabulär. Hon pratar hela tiden och om allting, och det är så roligt att lyssna på henne! Igår kväll satt jag en lång stund brevid henne då hon hade gått och lagt sig och lyssnade då hon berättade om vad som hade hänt på dagis och allt möjligt.
"Vet du va? Johans mamma e på ditt jobb också, joo! Jo-o, fö hon har såndä randiga kläder å rött LÄFFTIPP!"
"Å när Mia-mommo kom å hämta mej så fick vi SPATILLER, å dom sku man sutta på såhä!"

Jag älskar henne så mycket så det värker i mig.

Ja, jag lovade ju att berätta hur det gick på Julias kvartsamtal! Det gick bra! De har lite drama bland klassens flickor ibland, men annars är allt ok. Julia tycker om att gå i skolan (det visste vi ju), har lite svårt med matte ibland, läsningen har börjat gå bättre hela tiden. Helst av allt skulle hon nog leka. Som tur får hon ju göra det också, nu då hon kommer hem tidigare tre dagar i veckan. Igår lekte hon av hjärtas lust då hon kom hem, jag satt nere och skrev och från Julias rum hördes små nöjda ljud då hon lekte med sitt dockskåp. Man både såg och hörde hur hon njöt!
Älskade barn. Tänk vad tråkigt livet skulle vara utan dem!

Mammastress

Vi har kvartsamtal men Julias lärare idag, det första sedan hon började ettan. Det är lite spännande. Man lever ju också genom sina barn och jämför lite med andra som är i samma ålder, fast man vet att man inte borde. Det är ju bra att man är medveten om det, så att man kan hejda sig om det går för långt, alltså om man blir överdrivet orolig eller får ångest om någon insinuerar att barnet har svårt på något område.. :)

På något sätt känner jag fortfarande pressen av att vara ung mamma. Som ung mamma har man känslan (inbillad eller verklig, vem vet?) att man måste bevisa att man kvalificerar sig och duger som mamma. En del äldre mammor ser ner på en, och ser en mer som ung mamma än "bara mamma". Om man har problem med något så är det för att man är ung mamma, fast det skulle vara precis samma problem som alla andra mammor har.

Julia tycker om att gå i skolan, men man märker att hon är trött på kvällarna. Hon har behövt mycket tid för att lära sig läsa, fast hon kunde alla bokstäver redan i förskolan. Det går långsamt och knaggligt, men ändå kämpar hon bra. Matten går rätt så bra, men hon har ibland bråttom och bosktäverna hamnar spegelvänt eller hon märker inte skillnaden på plus och minus.

Själv älskade jag skolan, jag kunde läsa då jag var fem och fick alltid höra att jag var en "mönsterelev". Det gav mig nån sorts bekräftelse. Mika igen har aldrig trivts på skolbänken och han började jobba så fort han kunde, ändå tjänar han mer nu än de flesta ingenjörer.

Det är lite stressande nu då ens barn ska börja "utvärderas", hon är ju det finaste vi har och man tycker inte att man kan lägga ett vitsord på henne. Det är klart att vi fortsätter älska henne precis som hon är, men jag tror nog att alla föräldrar känner av den där pressen. Jag kan bara ana vad föräldrar till barn med speciella svårigheter känner, och jag förstår att vissa kan ha svårt att acceptera att det är något "fel" med deras barn.

Trots pressen så är jag ändå glad att skolan kan se var Julia behöver extra stöd, hon har t.ex berättat att hon ibland får gå till specialläraren och jobba med datorn och öva sig på att läsa. Skolan är ju till för att alla barn ska kunna lära sig saker, och det är jättebra att de har resurser så att alla barn får det stöd de behöver.

Appropå Julias trötthet så har vi bestämt att hon ska få börja komma hem med taxi efter skolan tre dagar i veckan istället för att vara på eftis. Man märker att hon är trött efter skoldagen, hon far ju iväg med taxin på morgonen redan kl. 07.40, och sen hämtas hon vid fyrasnåret. Det blir nästan nio timmars arbetsdag! Jenna sover ju på dagis och får leka fritt största delen av dagen, så det är säkert inte lika påfrestande. Julia är jättegrinig på kvällarna och börjar ofta gråta för småsaker. Ändå får man henne inte att somna förrän efter nio.
Så, nu ska Julia komma hem med taxi ett-tiden på måndag och tisdag, och tvåtiden på fredag. Jag kan ju skriva hemma lika bra som i skolan, så det borde gå bra på det sättet. Julia tyckte att det skulle bli roligt också.

Jag berättar sen hur det gick! :)

Svinsprutan

Jenna fick sin svinspruta igår morse. Hon lider av sprutskräck, fast det har blivit bättre. Vi har pratat med båda flickorna om att de ska få en spruta, men att vi inte vet när. Jag tror inte att sprutskräck blir bättre av att man ljuger och lurar barnet och den hemska sanningen kommer fram först då rådgivningstanten tar fram sprutan. Vi berättade i bilen påväg till rådgivningen.



Tiden för vaccineringarna i Jennas grupp (de hade delat upp barnen alfabetiskt enligt efternamnet) var 8-11, så jag tog ut övertid och skulle till jobbet 9. Vi åkte till rådgivningen till 8, och då var det redan minst 30 meters kö utanför rådgivningen. Kön drog ganska bra, så vi var inne på kanske en halvtimme. Jenna bölade förstås hela tiden och vägrade att stå själv, utan jag var tvungen att ha henne i famnen (och hon väger redan typ 17 kg) så det blev svettigt och trött i armarna.
När vi kom in fick vi vänta. Det var proppfullt med folk, tjocka jackor och halare och barn i olika åldrar, stressade föräldrar och Jenna, som utstötte ett jämnt bölande läte. Jag log ursäktande mot de som satt närmast, och de log förstående tillbaka men ändå skämdes jag lite. Vi fick som tur snart en sittplats, det var så fullt att de flesta var tvungna att stå.

Jag försökte prata med Jenna om vad vi ska göra i helgen, tittade på bejbisarna i väntrummet, läste damtidningar och försökte avleda henne på olika sätt, med varierande framgång. Klockan närmade sig nio, och trots att det var tre "tanter" som pickade, var klockan närmare halv tio när de äntligen ropade Jennas namn. Själva pickan var snabbt över, Jenna skrek som en stucken gris (ja, det var ju en grisspruta ;) men det gick sanbbt över. Då vi drog på halaren frågade Jenna "Mamma, har jag fått en spruta redan?", så det kan inte ha varit så farligt. Hon var på dagis resten av dan och visade inga tecken på några biverkningar. På kvällen fick hon lite stegring, men annars har hon varit sitt egna pigga jag.

Idag har hon alltjämt lite stegring och röda kinder, men humöret är det inget fel på, som tur! Nu ska vi bara hoppas att det fortsätter så, och att hon inte hinner få flunssan innan vaccinet börjat verka. Tror nog att vi gjorde rätt som tog vaccinet, vi funderade ju länge hur vi skulle göra med den saken.

Stay well allihop! :)

Cykelstrul

Aargh, vad arg man blir då något inte funkar som de ska!! FAST det skulle vara ens eget fel!

Min cykel bråkade imorse, kedjan hoppade av innan jag ens hann fara från gården (vilket ju i sig var rätt så tur)! Till saken hör att den har hoppat av en gång tidigare, men då var jag påväg hem och det var inte så stor skada skedd fast jag fick promenera en par kilometer (morrade nog då också). Min kära sambo lyckades få kedjan tillbaka den gången, händig som han är, men han uppmanade mig att så fort som möjligt ta cykeln till cykelbutiken och spänna kedjan, annars kommer den att hoppa av igen! *harkel*, ni kan ju gissa om jag skämdes en aning då jag var tvungen att väcka samma händige sambo imorse och tvinga honom att stiga upp genast och föra mig till jobbet, fast han uttryckligen berättat för mig vad som kommer att hända ifall jag inte fixar kedjan..?

Som vanligt hade jag minuttidtabell, jag far alltid så att jag hinner precis i tid. :) Jenna och Mika låg som sagt och SOV, så jag fick väcka dem och klä på Jenna kvickt som bara va medan Mika drog på sig sina kläder. Jenna var svårväckt som vanligt, hon är mycket seg på morgnarna och behöver tid för att vakna i lugn och ro. Tid, som jag inte hade, alltså, så jag klädde på henne medan hon halvsov och bar henne till wcn. Jag kom nog ändå en kvart försent, men det kunde inte hjälpas. Tur att man har en sån sambo som inte ens knärrar så mycket fast jag gör bort mig. :)

Annars tycker jag att det är riktigt skönt att cykla till jobbet, man vaknar ordentligt, får frisk luft och motion. En sak som jag stör mig på är den övriga trafiken (jag själv gör förstås aldrig något fel ;) När man cyklar på cykelväg behöver man inte stiga av cykeln och leda den över varje övergångsställe, som man ju måste (läs: borde) göra om man cyklar på en gångväg. Men det verkar som om de flesta bilister inte vet om detta, och man får nästan alltid väja för bilar som inte fattar att de måste väja för cyklar lika myckeet som för bilar när de har triangel! Svängande bilar är också livsfarliga, de fattar inte att de måste väja för både bilar och cyklar som kör rakt. Sen i stan så borde man ju cykla på gatan, men jag riskerar inte så gärna att bli påkörd av arga bilister som tycker att man är för långsam och blockerar trafiken. Morr. Har lust att skriva en insändare till dagstidningen!

Farsdag

Vi hade en skön helg, trots allhärjande virus eller vad det nu är. På lördag morgon fick man gnida sig i ögonen då man såg ut, det var vitt! Det hade snöat hela natten så det såg ut som ett julkort då man tittade ut, med tjocka drivor och tung snö som hängde från träden. Barnen var förstås eld och lågor, och skyndade sig att äta frukost så de fick gå ut och leka i snön. De slet fram pulkorna från förrådet och gjorde en snögubbe till grannen.



Jag själv var ur form ännu på helgen, på lördan var jag äntligen feberfri och tänkte att jag kunde fara med barnen en snabb sväng till stan för att ordna med hemlisar till Mikas farsdagspresent. Jag blev ganska svettig (hemskt med två klåfingriga barn i stora jackor då de har en massa glittriga finsaker i glas framme i butikerna överallt) och kände nog att jag inte var riktigt i skick. Då jag kom hem borstade jag bort lite snö från verandan också, dum som jag var, och började känna hur pulsen steg och det snurrade i huvudet. Febern steg igen och jag fick ligga resten av kvällen på soffan. Gick tidigt i säng och sov elva timmar.



På söndag överraskade vi Mika med sång och presenter, massor med pussar och kramar och sen åt vi frukost tillsammans och myste. Sedan städade jag lite (var för övrigt feberfri och optimistisk igen) och började förbereda middagen. Vi hade bjudit hit min bror och hans flickvän och vår farfar och hans fru på middag. Min syster måste tyvärr jobba så hon kunde inte komma. Min pappa bor i Sverige och Mika har ingen kontakt med sin, så vi uppvaktar min farfar och Mikas morfar på farsdag istället.



Vi bjöd på köttfärslimpa och kokt potatis, Mika gjorde en himmelsk sås till och så en stor sallad med gurka, tomat och linfrön. Farfars fru hade också med sig en god sallad med vitkål och lingon. Oj vad vi åt!! Till efterrätt hade vi kladdkaka med frysta hallon och blåbär som vi plockat i somras. Mumms! :)

Sen lekte vi med barnen en stund och degade och smälte maten. Lite senare for vi på kaffe till Mikas mormor och morfar, de såg på ishockey och var så lyckliga då Finland slog Sverige 7-0 i Karjala-turneringen! Haha!



På kvällen upptäckte jag att jag glömt att fotografera farsdagen helt och hållet! Äsch, vad det harmar när så många fina stunder förblev oförevigade.. Men men, man får försöka föreviga dem i sitt minne istället så man kan plocka fram dem sen då man sitter i ålderdomshemmet.. :)

I brist på färskare bilder lägger jag in en bild från förra vintern då vi fortdarande bodde i vår lilla tillfälliga tvåa medan vi renoverade huset.

Här är dagens hjälte i vårt hus, vår VÄRLDENS BÄSTA PAPPA!!

Nöff nöff

Jag måste ju skriva ett inlägg om den omtalade svininfluensan jag också, nu då den verkar ha landat i vår vackra stad.
Jag jobbar i en språkbadsskola (lågstadie) med 380 elever. Förra veckans fredag var det plötsligt flera tiotals elever som var borta på samma gång, från ungefär samma klasser. Man började skämta om svininfluensan och det ryktades om att några elever skulle testa sig. Följande måndag var det sen massor med elever borta, från nästan alla klasser. Då alla räknades kom man fram till att 151 elever var borta! Vi fick också bekräftat att fyra elever som testats fått positivt resultat, det är alltså fråga om svininfluensa. På tisdagen var det ännu fler borta ,över hälften av skolans elever, och flera for hem under dagen för att de fick feber, spydde eller mådde annars uselt.

Själv började jag också få känningar på tisdag eftermiddag, jag fick yrsel och blev tung i kroppen. På kvällen hade jag stegring, så jag sjukanmälde mig till nästa dag. Nu har jag proppat i mig c-vitamin och echinafors och igår sov jag fyra timmar på dagen, nu har febern gått ner och jag känner mig inte lika slut mera. Kan man ha klarat sig så lätt? Eller var detta möjligen nåt annat än svinisen? Nå, man får se.. Ska nog antagligen vara borta imorgon änu för att vara på den säkra sidan, man vill ju inte smitta ner någon i onödan.

Barnen visar inga tecken på nån influensa, försöker proppa dem fulla med c-vitamin också, och så tvättar vi händerna noga då de kommer från dagis. Jobbigt med såna här virus som härjar runt.. Vi ska nog vaccinera barnen bara de kommer igång med vaccinationerna här i Vasa, på fredag ska jag försöka få Jenna vaccinerad, Julia vaccineras i sin skola. Vaccinationerna för oss som är i riskgruppen börjar först den 17.11, jag tänkte vaccinera mig ifall jag inte får mer typiska symptom än de jag har nu, läkarna säger att man kan ha svinis utan hög feber, men att det lönar sig att vaccinera sig trots att man är osäker på om man haft flunsan eller inte. Jag hör till riskgruppen p.g.a. mina astmasymptom.

Vi funderade mycket länge på hur vi skulle göra med vaccinationerna, då det kom så mycket motstridig information om vilket som är farligare, svininfluensan eller vaccinet? Vi läste in oss ordentligt och rådfrågade folk som är mer insatta i medicinska frågor, och kom fram till att vaccinet troligtvis är rätt så oskyldigt, och att det abslolut lönar sig att vaccinera sig då det en gång finns möjlighet. Sen återstår det att se ifall vi hinner bli vaccinerade innan epidemin slår till, egentligen borde man ha vaccinerat sig för ett par veckor sen, för att ha skydd nu.. Nu är det bara att vänta.