Mammastress

Vi har kvartsamtal men Julias lärare idag, det första sedan hon började ettan. Det är lite spännande. Man lever ju också genom sina barn och jämför lite med andra som är i samma ålder, fast man vet att man inte borde. Det är ju bra att man är medveten om det, så att man kan hejda sig om det går för långt, alltså om man blir överdrivet orolig eller får ångest om någon insinuerar att barnet har svårt på något område.. :)

På något sätt känner jag fortfarande pressen av att vara ung mamma. Som ung mamma har man känslan (inbillad eller verklig, vem vet?) att man måste bevisa att man kvalificerar sig och duger som mamma. En del äldre mammor ser ner på en, och ser en mer som ung mamma än "bara mamma". Om man har problem med något så är det för att man är ung mamma, fast det skulle vara precis samma problem som alla andra mammor har.

Julia tycker om att gå i skolan, men man märker att hon är trött på kvällarna. Hon har behövt mycket tid för att lära sig läsa, fast hon kunde alla bokstäver redan i förskolan. Det går långsamt och knaggligt, men ändå kämpar hon bra. Matten går rätt så bra, men hon har ibland bråttom och bosktäverna hamnar spegelvänt eller hon märker inte skillnaden på plus och minus.

Själv älskade jag skolan, jag kunde läsa då jag var fem och fick alltid höra att jag var en "mönsterelev". Det gav mig nån sorts bekräftelse. Mika igen har aldrig trivts på skolbänken och han började jobba så fort han kunde, ändå tjänar han mer nu än de flesta ingenjörer.

Det är lite stressande nu då ens barn ska börja "utvärderas", hon är ju det finaste vi har och man tycker inte att man kan lägga ett vitsord på henne. Det är klart att vi fortsätter älska henne precis som hon är, men jag tror nog att alla föräldrar känner av den där pressen. Jag kan bara ana vad föräldrar till barn med speciella svårigheter känner, och jag förstår att vissa kan ha svårt att acceptera att det är något "fel" med deras barn.

Trots pressen så är jag ändå glad att skolan kan se var Julia behöver extra stöd, hon har t.ex berättat att hon ibland får gå till specialläraren och jobba med datorn och öva sig på att läsa. Skolan är ju till för att alla barn ska kunna lära sig saker, och det är jättebra att de har resurser så att alla barn får det stöd de behöver.

Appropå Julias trötthet så har vi bestämt att hon ska få börja komma hem med taxi efter skolan tre dagar i veckan istället för att vara på eftis. Man märker att hon är trött efter skoldagen, hon far ju iväg med taxin på morgonen redan kl. 07.40, och sen hämtas hon vid fyrasnåret. Det blir nästan nio timmars arbetsdag! Jenna sover ju på dagis och får leka fritt största delen av dagen, så det är säkert inte lika påfrestande. Julia är jättegrinig på kvällarna och börjar ofta gråta för småsaker. Ändå får man henne inte att somna förrän efter nio.
Så, nu ska Julia komma hem med taxi ett-tiden på måndag och tisdag, och tvåtiden på fredag. Jag kan ju skriva hemma lika bra som i skolan, så det borde gå bra på det sättet. Julia tyckte att det skulle bli roligt också.

Jag berättar sen hur det gick! :)