Min lilla stora flicka

Den 23.10 fyllde min älskade Julia 6 år. Hon är en stor förskoleflicka, vet och kan en hel massa. Tiden har gått så fort, men samtidigt känns det som om hon funnits i våra liv hur länge som helst! 6 år är en så kort tid i en vuxens liv, men ett barn växer och utvecklas otroligt mycket på den tiden. Från att vara en liten bebis i mammas mage växer barnet till en tänkande person som har egna åsikter, som förstår ganska mycket om sin omvärld. Fantastiskt.

Nu har vi överlevt kalasen, det är ett rätt så krävande projekt att planera och genomföra ett släktingkalas och ett barnkalas efter varann. Men roligt har det varit! Julia har fått fina presenter och njutit av uppmärksamheten. Vi fick in alla gäster i vår lilla tvåa också, allt går bara man vill! :)

GRATTIS JULIA på din 6-års dag!!

Lös och ledig ?

Nu är snart mitt höstlov slut.. Jag skulle ha slutat kl 12 idag. Vart försvann det? Jag hade så stora planer, så mycket jag skulle få gjort. Att ha två hela dagar extra ledigt, då hinner man ju med hur mycket som helst! Trodde jag..

Man kanske inte borde ha så stora förväntningar. Bara det att få sova ut på morgonen och inte ha bråttom nånstans är ju något som är värt att njuta av. Jag har ändå en tendens att planera en massa aktiviteter, och sen då jag har massor som jag vill göra men inget som jag måste göra så får jag inget gjort! Dessutom ösregnade det hela dagen igår. Vi var med Julia till tandläkaren (inga hål!) och var och handlade. Köpte simdräkter åt flickorna, upptäckte då vi var och simmade sist att de växt ur sina gamla. Så idag ska vi fara och simma. Men först måste jag städa och diska och tvätta och byta lakan och betala räkningar och fara och fixa vår internetanslutning och fara och städa lite vid huset och och och.. Suck.

Fullmånens mystik

Inatt var det fullmåne. En riktigt präktig en, som lyste ordentligt från molnfri himmel. Barnen märker alltid månen, själv har man för bråttom eller är så fördjupad i egna sina tankar att man inte lägger märke till den.

Jag har alltid trott att månen påverkar människor. Jag tror inte på varulvar, men nog måste månen, vars dragningskraft är så stark att den kan röra på stora hav, kunna påverka oss små människor på något sätt. Jag menar, vi består ju till över 80% av vatten!

Då jag väntade Julia läste jag någonstans att det föds i medeltal fler barn under fullmåne. Det skulle ha något med lufttrycket och fostervattnet att göra.. Och mycket riktigt, graviditeten gick över den beräknade tiden och Julia föddes under fullmåne. En slump, mycket troligt, men vad hände då jag väntade Jenna? Jo, då det beräknade datumet gått, frågade min syster när jag riktigt tänker föda? Då sa jag på skoj, att jag ska föda på onsdag fem dagar efter beräknat datum, för då är det fullmåne. Kl. 07.09 på onsdag morgon såg Jenna sedan dagsljuset. Inte riktigt vetenskapligt, men visst är det kul?

Igår kväll var Julia orolig och kunde inte somna. Hon sa att hjärtat bankar så hårt. Sedan började hon gråta och sa att det känns som om det ska hända nåt farligt imorgon. Jag försökte trösta henne, men hon var ändå ledsen. Då var det skönt att tillsammans be till Gud att han skulle vara med oss och skydda oss så inget ont skulle hända. Efter det kände Julia sig bättre, men hon somnade en timme senare än vanligt, då hjärtat bankade så hårt, sa hon.
Kanske fullmånen hade något att göra med det?

Imorse gick jag med barnen mot husbolagets parkering där vi har bilen. Julia sprang kanske 20 meter framför mig och Jenna. Bredvid parkeringen finns en parkeringskällare därifrån bilarna kör upp på parkeringen. Plötsligt såg jag hur Julia lystes upp av billyktor och hörde en bil accelerera! Jag skrek i panik och Julia hajade till och skuttade åt sidan. Hon var rakt framför bilen då den tvärbromsade och stannade ca 20 cm från henne. Hon sprang undan och bilen körde bara iväg. Idiot! Man kör inte sådär hårt på en parkering där det hela tiden rör sig barnfamiljer!! Börja fundera på att lägga trafikvästar på barnen på morgnarna i fortsättningen.
Julia var skakad, men oskadd!
TACK GODE GUD att Du var med Julia idag så att det inte hände något "farligt"!!

"Ootko vieny vaimon ulos syömään?"

..ropade grannen flinande idag då jag och Mika satt på trappan till vårt bombnedslag till hus och käkade pizza för hand direkt ur kartongen.

Senaste nytt

Mycket har hänt igen, nästan varje dag händer något vid huset. Trötta är vi, och Mika ser vi inte så mycket av, men det känns skönt när det går framåt. Detdär med att flytta till julen får vi nog fundera på nytt dock, det kom endel "mutkia matkaan" kan man säga.

Här är en av de tusen saker som vi inte hade tänkt på..

Frontmannahusen är oftast utrustade med en kall källare, som inte är ämnad att användas till annat än just kallkällare. Då husen grundats har de grävt en meter ner i marken och börjat med grunden där. Nu ska vi göra en över två meter hög källare och under den ska det rymmas "routaeriste" (käl-isolering?), grus och betongplatta. Det betyder att också dräneringsrören måste grävas ned över två meter djupt. Men där kom problemet: då vi grävt källaren och började gräva dräneringsrören, tog sockeln "slut"! Sockeln hänger ju så att säga i luften.

Därför måste vi göra sådana här "stödgjutningar", medan vi gräver. Då vi grävt upp hela sidan kan vi gjuta en ny sockel på den sida där brasrummet och tvättrum+bastu kommer.

Vi stötte också på en ovanligt stor "sten" i källaren, som visade sig vara grundklippa. Först tog vi loss några block från den genom att borra 50 cm djupa hål med stenborr (tar ca två timmar er hål och händerna darrar två dagar efteråt ;) och hälla i "snigeldynamit" som sväller och spräcker stenen. Det höll vi på med i nån vecka, men konstaterade sedan att det tar på tok för länge. Vi beställde en sprängexpert som sprängde bort allt som behövdes med millimeters precision. Tidtabellen har ändå blivit så pass störd av hela den showen, att vi nog inte kommer att kunna flytta in till jul. Betongplattan som ska utgöra det nya golvet i källaren behöver torka i ca 10 veckor, nämligen.. :( Men allt har sin tid..

Vid husets andra ända är dräneringsrören redan nergrävda.

Ett sånt här nytt fint elskåp har vi också installerat. Inga proppar att byta mera!

Mineritskivorna är ett minne blott.. Märks tydligt att solen går ner tidigare för varje dag, bilden är tagen sjutiden på kvällen! ..så är också den enorma stenen som stod mitt på gården (och som jag velat behålla, men "experterna" ansåg att var i vägen för det blivande garaget..)

Golvet i övre våningen har nu fått nya stödbalkar, ull istället för sågspån till isolering, och nya skivor. Inget knarr här mera!

Såhär ska fasaden se ut då den är klar.

Köket..

Och ritningarna för övrevåningen!

Mycket, mycket jobb är det, men när det är färdigt kommer vi att få bo i vårt drömhem!

Fritid va e de??

I och med allt vi håller på med just nu, har jag märkt hur viktigt det är att ha fritid! FRI TID! Det är för tillfället en bristvara i vårt hushåll. Om vi inte är vid huset hela familjen är Mika där och jag sköter hushållsysslorna hemma. Vardagen måste ju rulla trots allt, man måste laga mat och tvätta kläder och diska ibland. Det är lite ojämlikt, jag vet, men eftersom jag inte har Mikas muskler och han inte har min förmåga att skilja på vittvätt och kulörtvätt, funkar det bäst såhär

På kvällarna då barnen somnat är jag ofta så slut att jag somnar av utmattning innan tians nyheter. Jag skulle ha behov av att varva ner, göra sådant jag inte annars hinner med (t.ex. läsa tentlitteratur), se intressanta tv-program, kanske ta en promenad.

Det ör också tråkigt att jämnt måsta säga nej till inbjudningar av olika slag.
Idag skickade min syster meddelande och frågade vad vi ska göra i helgen??
Det känns så uselt att måsta svara att
Vi ska renovera allt vi hinner medan det är ljust. Tills vi inte orkar mera. Sen äter vi. Sen sover vi. Ha en trevlig helg du också.

Okej, nu låter dethär ju hemskt negativt. Jag tycker ju nog att det är helt roligt också, då det går framåt och vi får planera och fundera och fantisera om hur fint det blir då det är klart. Men ibland vill man bara få hoppa till den dagen då vi får flytta. Eller nej, till dagen då vi har flyttat FÄRDIGT!

Nu ska jag skicka meddelande till systern och fråga om hon vill äta med oss i helgen! Hihi!

Trots i luften

"Nej! Jag vill int!"

"Jag vill ha me hästana ti dagis! Jo man får nog!"

"Jag vill int fa ti dagis då, tanterna e dummaga!"

"Nej, int den! Den e inte fin!"

"Klä på mej, jag har kallt! Nej jag vill int klä på mej själv..!"

"Du e dummaste mamma jag nånsin sett!"

"Jag tänker rymma på natten ti Mia-mommo!"

Mamma är lite trött.

Jenna har treårstrots. Hennes första reaktion till det mesta är NEJ! Hon vill inte stiga upp på morgonen, hon vill inte klä på sig, speciellt inte de kläder mamma satt fram. Hon vill äta morgonmål hemma och inte på dagis, men hon vill naturligtvis inte äta det som mamma bestämmer. Hon vill ha Jänismuroja (Nesquik, som mamma anser är så sött att det klassas som efterrätt). Att tvätta tänderna är också helt otänkbart. Och att klä på utekläderna och gå till bilen och från bilen till dagis och upp för trapporna. Efter det brukar det lyckligtvis lätta, hon tycker trots allt om att vara på dagis. Men mamma är vid det laget ganska svettig och halvt försenad till jobbet.

Men det här kan jag nog ändå, jag har gjort det förut. Med en treåring går det att lirka och leda in uppmärksamheten på något annat. Det tar bara tid, inte så mycket nerver. Bara då man har riktigt bråttom..

Värre är det med fröken Snart Sex År.

Julia har sexårstrots. Hon beter sig som en tonåring i miniformat. Säger emot hela tiden och håller på sig in i det sista, oberoende hur man försöker förklara och argumentera! Vart tog den söta lilla lydiga flickan vägen?? Jag som var så nöjd med att ha lyckats i min uppfostran, nu kommer helt nya prövningar igen. Det är ju naturligt, det är så det ska vara, men huj vad det är påfrestande! Man får verkligen lägga band på sig för att inte förvandlas till en liten tinttande mamma och gå med i debatten mot Julia.

En kväll var hon sur för att hon inte fick gå till sin kompis halv åtta på kvällen. Inget av det jag sa gick hem, hon skrek och grät och smällde i dörrarna. Det var i det skedet hon skulle rymma. Till Mia-mommo som bor ett par kilometer ifrån oss. Hon önskade att hon var Mia-mommos barn sa hon, att jag var dummaste mamma hon nånsin sett. När jag frågade varför hon ville vara Mia-mommos barn svarade hon "För att hon gör alltid... som JAG vill!" :) Efter att hon sagt det smålog hon lite mitt i allt det sura (hon såg säkert att jag måste kämpa för att inte le)..

Trots är ju egentligen något positivt. Det betyder att barnet utvecklas. Efter en trotsperiod kommer en viloperiod då barnet är harmoniskt och nöjt och njuter av tillvaron. Sen börjar det brusa upp till nästa trotsperiod, då barnet ifrågasätter sin tillvaro och föräldrarna får agera bollplank.

Vi använder "stolen" då barnen bryter mot de regler vi kommit överens om, d.v.s. om man har sagt åt dem och de har fått en varning och de ändå inte lyder. Vi isolerar inte barnet, d.v.s. stolen är i samma rum som vi själva, men vi ger ingen uppmärksamhet sålänge de skriker. Det fungerar jättebra, barnet stannar upp och får vara argt färdigt, men förstår att det inte behöver gå ut över de övriga i familjen. När argheten gått över börjar de oftast gråta, och då tröstar vi och pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas. Barnets trots går ju till stor del ut på att söka sina gränser, rucka på gränserna om det behövs så att de motsvarar barnets mognad och förståelseförmåga. Barn behöver gränserna för att utvecklas och känna sig trygga.

"Kärlek och gränser" uppfattas ofta som en klisché, men egentligen är det ju grundstenarna för en trygg och bra uppfostran.