Hon växte igen!

Året lider mot sitt slut, och min lilla förstfödde växte flera kilometer igen. Det känns lite symboliskt: ett nytt år, nya framsteg, nya utmaningar.

Hon är inatt första gången över natten hos en kompis!

Vadå, klart det känns stort! Jag har väntat med spänning (nästan hoppats) att hon ska ringa och be mig komma och hämta hem henne. Men nu är det nog bara att inse fakta: Julia har tagit ännu ett stort steg på vägen mot självständighet! En vacker dag behöver hon mig inte längre.. Eller ja, klart att hon behöver mig, men inte likadant som förr!

Egentligen är det ju ett tecken på att vi lyckats som föräldrar: vi har uppfostrat ett tryggt och självsäkert barn som vågar sova hos någon som inte är en mormor eller morfar, farmor eller farfar, utan en kompis! Man minns ju själv hur det var då man var liten och skulle sova över hos nån: det var konstiga kvällsrutiner, annorlunda kvällsmat, det luktade annorlunda, sängkläderna kändes konstiga och mörkret var inte lika snällt som hemma. Ändå var det så roligt och spännande!

Julia, min lilla tinttadara, som driver mig till vanvett med sina påhitt, som lyser upp hela rummet med sitt leende, som gör oss så omåttligt stolta varje dag- hon tänker komma hem först imorgon- med sin lilla ryggsäck fullpackad med ännu en stor första-gången-upplevelse!

Julen i bilder

Pust, julen börjar vara över, allt har gått bra, vi hade en lyckad jul och vi fick fira vår första jul i vårt nya hem. Mest har vi förstås varit tillsammans med våra släktingar och vänner, men har också fått många sköna stunder hemma i soffan med mycket familjemys.

Vårt julfirande inleddes redan tidigt i december, med bl.a. barnens julfester från dagis och skola och med lucia! Julia var Lucia för första gången, och vi hade en fin Luciafest med söndagsskolan i metodistförsamlingen.

Här kommer de utlovade bilderna:

Mikrofonen var lite fånigt utplacerad rakt framför Jennas ansikte, men vi fick många fina bilder och mera ska vi tjata oss till av vänner och släktingar som var med och fotograferade. :)

Sen var det menat att vi skulle göra julkort av barnens foto, men barnen orkade bara koncentrera sig en gång och den bilden blev så suddig så det får bli julkort med barnen nästa år istället. Rätt så gulligt skulle det ha blivit iallafall!

Sen fick fåglarna också en god jul..
Snön kom också precis i rättan tid!

Sen var det dags att laga lite julmat.. Skinka e gott! :P

.. och sen kom en sån här "söt" tomte!

Nu ska vi njuta av de lediga dagar vi har kvar!

Ha ett gott nytt år allihopa!

Vintervitt

Ja, nu blev det vinter. Denhär veckan har det varit över 10 minusgrader och lite snö singlar ner då och då. Det börjar se ut som december, äntligen! Kanske vi får en vit jul? Tyvärr verkar mina astmasymptom bli värre när det är så kallt, har varit tvungen att ta ventoline varje dag. Det får alltså bli liite varmare, och så lite mera snö (fast inte förrän vi har fått städat gården från skräp som kastats ut ur källaren), så är allt perfekt!

Nu har vi ungefär hälften av julfesterna avklarade, ikväll ska jag på elevernas julfest. På onsdag har vi julfest med mammorna och barnen i mammagruppen som kom till 2004 då vi alla väntade barn, nu är de barnen fyra år och nästan alla mammor är fortfarande med i gruppen. Vi är sammanlagt nio mammor och med syskon inräknade 21 barn! Fast alla kunde inte komma på onsdag, vilket är nästan tur, för vi ska vara hos oss i år och det kunde ha blivit lite trångt med alla på en gång..
På fredag ska jag på julfest med min föredetta arbetsgivare, han har för vana att bjuda sina favoritanställda år efter år.. :) Och på söndag har vi församlingens julfest, visst ska julen firas mångfalt!! Haha.

Julias julfest från skolan var i lördags och det gick riktigt fint. Jenna orkade inte riktigt sitta på sin plats utan klättrade hellre i ribbstolarna, men programmet var fint och efteråt fick vi pepparkakor och glögg i klassrummet. Vi hade glömt kameran hemma, oturligt nog, men min kollega Kari var där som en räddande ängel och tog några bilder med sin proffsiga kamera, så bilder är på kommande!

Ska också bjuda på några fina bilder från söndagens familjegudstjänst med Lucia! Vi övade lite sporadiskt med barnen under veckan, och de såg verkligen ut som små änglar i Luciatåget! :´) Vi fick Mika att komma till kyrkan också, och han hade minsann en och annan tår i ögonvrån han också! Det kunde inte ha varit mer lyckat! Bilder kommer, som sagt! Sen fick jag dessutom hålla en några månaders bebis då hennes mamma spelade piano i kyrkan, det var som grädde på moset! Åh vilken känsla att hålla en så liten, och den ljuva doften, blev riktigt bejbisjuk för ett tag.. :)

Idag ska Julia få sin tandställning, får se hur det går.. Hon ska få en sån där som man tar ut då man äter, men de sa att hon bara ska ha den några månader. Hon var jätteduktig då de tog gjutningar av hennes tänder förra veckan, en riktig kämpe fast det var obehagligt!

Nu ska jag fortsätta med dag nr 4 innan jullovet. :) Ha en bra dag!

Älskar mitt jobb igen!

Nu kommer jag ihåg varför jag gör det som jag gör. Visst har man jobbigare perioder och ännu igår visste jag inte hur jag skulle orka med en vecka till innan jullovet börjar. Men idag fick jag julkort av några elever, och blev så röörd, jag måste fråga om jag fick krama dem, de är så gulliga och jag tycker så mycket om dem!

Vi övade Lucia-programmet och det pågår massor med andra förberedelser inför julfester så det är hektiskt på jobbet. Men idag återupptäckte jag glädjen av att arbeta med barn, det är så givande!

Jennas julfest var på onsdagen, hennes grupp sjöng ett par sånger och dansade en juldans. Festen var i kyrkan kl 8 på morgonen, så det blev lite stressigt innan alla var iväg, men det var en riktigt mysig början på dagen. Det var lite mörkt i kyrkan så det var svårt att få bra bilder, men jag lägger in en bild av dansen. Jenna är den i grått och flätor.

Imorgon står det tre Lucia-fester på programmet, två på dagen och en på kvällen. Ja, och så en till på söndag då i kyrkan. :) En programpunkt blir också att föra katten till veterinären, han har haft ett sår på tassen som han åt (eller blir itvingad) en antibiotikakur för men nu har ett område på samma tass blivit infekterat eller nåt, det är svullet och varmt och pälslöst och sårigt, jättekonstigt! Som tur fick han en tid redan imorgon. Måste ta lite ledigt från jobbet, men man måste ju få kattstackaren i skick.

På lördag är det Julias julfest, jag var igår och köpte en jättefin festklänning! Kommer nog en bild av henne iklädd den inom kort! Jag försökte också hitta nya festskor åt henne, hon har vuxit så mycket att alla kläder blivit för små! Men att hitta festskor i denna torftliga stad var inte det lättaste! Det fanns ingenstans, jag gick igenom alla butiker i centrum. Sen hittade jag äntligen i Prisma idag, men då fanns det inte Julias storlek (förstås). Får hoppas på bättre lycka imorgon.

Nu ska vi se på film, vi blev ett stort gäng: Min mamma, styvfar, min syster med pojkvän, min lillebror, min farfar och hans fru. Många älskade människor med andra ord! :)

Själständighetsdag med Program

Pust, vilken dag! Och ännu är den inte slut heller, barnen ska utspisas och läsas för och nattas. Tur att man är två, fattar inte hur ensamma föräldrar orkar! Nu kan vi dela på bördan, Mika utspisar och jag bloggar, sen gör vi skiftbyte och jag nattar medan Mika surfar. Finemang! Flickorna leker att de är på restaurang, de har klätt ut sig och sitter vackert och väntar på sin mat. Kvällsmålet kostade fem euro, tyckte Julia.

Program var ordet, ja, idag var det inget tal om vilodag. På morgonen gjorde vi snabbt i ordning oss och skyndade iväg till kyrkan. Jag hade "ledig söndag", alltså deltog bara som åhörare och det var så skönt! Fast efter gudstjänsten skulle vi öva till Lucia-programmet som vi ska ha med söndagsskolan nästa söndag. Jag, som jobbar med barn, tänkte att det skulle bli hur enkelt som helst med bara fem små söta barn att dirigera, men där gjorde jag en rejäl miss. Mina barn kunde nämligen inte alls behärska sig, sjöng inte med i sångerna, satte sig på rumpan mitt i allt eller kom och hängde i mitt ben medan jag förjäves försökte hänga med i "Nu tändas tusen juleljus". Sen när de skulle tåga ut började Jenna stortjuta för att "Julia fick gå föst igen! Nu e de min tuur!" (Julia är Lucia) Jag blev svettig och arg och ingen hade roligt.

I bilen morrade jag åt barnen hela vägen hem, nu ska här minsann övas hela veckan så att de ser ut som små änglar på Lucia! Haha, nå int var jag nu så hemsk, det är ju som de säger att skomakarens barn är utan skor.. ;)

Det fanns ingen tid för att komma på nåt passligt straff åt mina små terrorister, för Jenna var bjuden på kalas och jag hade i all hast glömt bort att skaffa fram en present. Allt var stängt så det blev att hämta nåt från ärrän, men det blev en riktigt bra present ändå. Jag hade varit smart nog att förutse stress så jag hade redan dagen innan satt undan ett par rena vita strumpbyxor (det är oftast omöjligt att trolla fram sådana just då barnen ska vara festfina) och tagit fram en klänning åt Jenna. Hon fördes till kalas och Julia flängde iväg till grannen, och jag och Mika hann ta det lugnt en stund.

Jag har drabbats av en begynnande julstress, just nu stressar jag för att jag inte kan göra så julfint som jag skulle vilja här hemma. Måste försöka blunda när jag går förbi såna där välstädade hus med omsorgsfullt utplacerade ljuskonstellationer i fönstren (inte för att jag kikar in i andra hus, men.. ;) Så min lungna stund tillbringade jag med att försöka planera lite inredning, det går mycket tid till sånt.

På kvällen var till Fransmanni och åt självständighetsmiddag och flickorna uppförde sig exemplariskt nästan hela tiden. Det var ett riktigt nöje! Och gott var det också, t.o.m. Jenna som krånglat med maten den senaste tiden tog för sig och åt upp nästan allt. Sen fick vi efterrätt också, Jenna fick fel portion i misstag och var hemskt nöjd med sin enorma glassportion som egentligen var ämnad för en vuxen. Hon smättade Mika på handen med sin sked då han försökte smaka utan lov men sen fick vi alla smaka på hennes jordgubbssorbet, fast bara om hon matade oss.

Nej nu håller Jenna på att storkna av sin kvällsmat då hon skrattar så mycket, måste vara en hemskt rolig restaurang de valt ikväll! Kanske dags att föra dem dit upp nu och börja lungna ner oss till natten..

Trevlig självständighetsdag!

(gamla bilder från sommarens bullbak)

Julfest och ljusare tider

Slutet av veckan har varit betydligt gemytligare än början. På tisdagen ringde jag till den här mamman som varit så upprörd. Hon hade nog rett ut saken med rektorn redan, och mamman hade medgivit att hennes dotter ibland kan överdriva och göra små saker stora för att få uppmärksamhet. Jag ville ändå ringa och prata med henne personligen, det kändes rätt. Vi hade ett lång och bra samtal och vi gick igenom situationen och vad som gjordes och hur man kan göra i framtiden. Nu är saken ur världen för allas del, flickan själv har hela tiden betett sig helt normalt med mig i skolan och jag har inga problem med att jobba med henne. Klart att man kanske blir lite försiktigare med henne förstås, och i fortsättningen kommer jag alltid att meddela hem om det hänt något speciellt.

Känns jätteskönt att ha det ur världen, fast man vet att man själv har gjort rätt så känner man sig så utsatt då man inte kan bevisa vad som har hänt.

Veckan fortsatte i trevligare tecken, på onsdag hade vi "tonttupaja-päivä" på skolan, dvs barnen pysslar olika julpynt hela dagen och sedan dekorerar vi skolans korridorer tillsammans. Fick riktig julstämning då eleverna var så glada, vi lyssnade på julmusik och hade det mysigt tillsammans.

Igår hade vi självständighetsfest, barnen sjöng och diktade om sitt fosterland och som vanligt blev jag alldeles rörd fast jag nu inte annars är så hemst "patriotisk". Speciellt rörande tyckte jag det var då såna barn som kommit hit som flyktingar pratade om hur bra land Finland är, och tillade att alla barn tycker om sina egna hemland. Vi har verkligen tur som får leva i ett land där vi får vara fria och relativt trygga.

På kvällen var det sedan dags för personalens lillajulfest! Vi hade burit bord ut i korridoren och dekorerat med ljus och vita dukar. Det var jättefint, trots att många var skeptiska till att fira lillajulfesten i skolans korridor! Vi fick god mat och drack lite vin. Eller ja, vissa mer och vissa mindre.. :) Det var ganska intressant att se hur annorlunda lärare är när de är lediga och helt avslappnade och glada, hihi! Vi hade riktigt, riktigt roligt! En del hade hittat på sketcher och dansprogram m.m. så vi skrattade tills vi fick ont i magen och kinderna krampade. Vi tänkte fortsätta till Waild och dansa en stund innan vi for hem, men det var så lång kö att jag gav upp och ringde till Joni. Han var ute och körde (bra att ha en 18-årig svåger som precis fått körkort och är ute och kör hela nätterna) och kom och körde mig hem halv två-tiden. Nog är det roligt med fest ibland, men nog var det skönt att komma hem i mänsklig tid och få sova! Börjar bli gammal.. ;)

Idag ska vi till min lillebror och hans sambo och bada bastu och dricka glögg! Mera mys! Kanske tar med "Home alone"- filmen så kan vi ha lite nostalgitripp! :)

Idag är en bra dag. Solen skiner och man känner ett hopp om en bättre framtid. Det är så angstigt med det här eviga mörkret.

Igår var inte en bra dag. Rektorn kom till mig på morgonen genast då jag kom till jobbet och ville prata med mig om en sak. Jag vill inte gå in så noga på detaljerna, men det var en mamma till en elev som tyckte att jag misshandlat hennes dotter för att jag en gång för två veckor sedan eskorterat henne (milt och lugnt som vanligt) ut ur klassrummet då hon hade fått ett hysteriskt utbrott.

Jag är hemskt känslig och det här kändes som ett grymt påhopp. Jag kände mig så kränkt! Jag försöker alltid vara lugn och trygg då jag arbetar med barn, och också den gången satt jag bredvid flickan och smekte hennes kind tills hon lugnat sig. Allt löste sig och alla var nöjda, trodde jag. Sånt här händer flera gånger i veckan i den klassen, så jag tänkte inte ens på att man borde anmäla hem om en sån sak, så det gjorde jag inte. Såhär efteråt fattar jag att ju nog borde ha gjort det. Tydligen har det ändå kommit fram i något skede och mamman hade ringt till rektorn och varit väldigt upprörd.
Jag gick omkring med en klump i magen hela dagen, fast mina kolleger sa att jag inte ska ta åt mig, att sånt händer då. Men jag ältade det hela dagen och hela natten. Nu känns det som om jag har fått lite distans till det hela. Idag ska jag ringa till den här mamman och prata med henne personligen. Det är jobbigt, men jag måste göra det också för min egen sinnesfrids skull.

Annars är allt bra, Julia och Jenna väntar på julen och i lördags gjorde vi lite "juligt" hemma med julgardiner, julstjärnor och pynt. Det är lika roligt varje år! Idag får barnen öppna första luckan i kalendrarna, det ska bli spännande!

TRevlig fortsättning på veckan!

Pärlor

Jenna håller på att utveckla sitt vokabulär. Hon pratar hela tiden och om allting, och det är så roligt att lyssna på henne! Igår kväll satt jag en lång stund brevid henne då hon hade gått och lagt sig och lyssnade då hon berättade om vad som hade hänt på dagis och allt möjligt.
"Vet du va? Johans mamma e på ditt jobb också, joo! Jo-o, fö hon har såndä randiga kläder å rött LÄFFTIPP!"
"Å när Mia-mommo kom å hämta mej så fick vi SPATILLER, å dom sku man sutta på såhä!"

Jag älskar henne så mycket så det värker i mig.

Ja, jag lovade ju att berätta hur det gick på Julias kvartsamtal! Det gick bra! De har lite drama bland klassens flickor ibland, men annars är allt ok. Julia tycker om att gå i skolan (det visste vi ju), har lite svårt med matte ibland, läsningen har börjat gå bättre hela tiden. Helst av allt skulle hon nog leka. Som tur får hon ju göra det också, nu då hon kommer hem tidigare tre dagar i veckan. Igår lekte hon av hjärtas lust då hon kom hem, jag satt nere och skrev och från Julias rum hördes små nöjda ljud då hon lekte med sitt dockskåp. Man både såg och hörde hur hon njöt!
Älskade barn. Tänk vad tråkigt livet skulle vara utan dem!

Mammastress

Vi har kvartsamtal men Julias lärare idag, det första sedan hon började ettan. Det är lite spännande. Man lever ju också genom sina barn och jämför lite med andra som är i samma ålder, fast man vet att man inte borde. Det är ju bra att man är medveten om det, så att man kan hejda sig om det går för långt, alltså om man blir överdrivet orolig eller får ångest om någon insinuerar att barnet har svårt på något område.. :)

På något sätt känner jag fortfarande pressen av att vara ung mamma. Som ung mamma har man känslan (inbillad eller verklig, vem vet?) att man måste bevisa att man kvalificerar sig och duger som mamma. En del äldre mammor ser ner på en, och ser en mer som ung mamma än "bara mamma". Om man har problem med något så är det för att man är ung mamma, fast det skulle vara precis samma problem som alla andra mammor har.

Julia tycker om att gå i skolan, men man märker att hon är trött på kvällarna. Hon har behövt mycket tid för att lära sig läsa, fast hon kunde alla bokstäver redan i förskolan. Det går långsamt och knaggligt, men ändå kämpar hon bra. Matten går rätt så bra, men hon har ibland bråttom och bosktäverna hamnar spegelvänt eller hon märker inte skillnaden på plus och minus.

Själv älskade jag skolan, jag kunde läsa då jag var fem och fick alltid höra att jag var en "mönsterelev". Det gav mig nån sorts bekräftelse. Mika igen har aldrig trivts på skolbänken och han började jobba så fort han kunde, ändå tjänar han mer nu än de flesta ingenjörer.

Det är lite stressande nu då ens barn ska börja "utvärderas", hon är ju det finaste vi har och man tycker inte att man kan lägga ett vitsord på henne. Det är klart att vi fortsätter älska henne precis som hon är, men jag tror nog att alla föräldrar känner av den där pressen. Jag kan bara ana vad föräldrar till barn med speciella svårigheter känner, och jag förstår att vissa kan ha svårt att acceptera att det är något "fel" med deras barn.

Trots pressen så är jag ändå glad att skolan kan se var Julia behöver extra stöd, hon har t.ex berättat att hon ibland får gå till specialläraren och jobba med datorn och öva sig på att läsa. Skolan är ju till för att alla barn ska kunna lära sig saker, och det är jättebra att de har resurser så att alla barn får det stöd de behöver.

Appropå Julias trötthet så har vi bestämt att hon ska få börja komma hem med taxi efter skolan tre dagar i veckan istället för att vara på eftis. Man märker att hon är trött efter skoldagen, hon far ju iväg med taxin på morgonen redan kl. 07.40, och sen hämtas hon vid fyrasnåret. Det blir nästan nio timmars arbetsdag! Jenna sover ju på dagis och får leka fritt största delen av dagen, så det är säkert inte lika påfrestande. Julia är jättegrinig på kvällarna och börjar ofta gråta för småsaker. Ändå får man henne inte att somna förrän efter nio.
Så, nu ska Julia komma hem med taxi ett-tiden på måndag och tisdag, och tvåtiden på fredag. Jag kan ju skriva hemma lika bra som i skolan, så det borde gå bra på det sättet. Julia tyckte att det skulle bli roligt också.

Jag berättar sen hur det gick! :)

Svinsprutan

Jenna fick sin svinspruta igår morse. Hon lider av sprutskräck, fast det har blivit bättre. Vi har pratat med båda flickorna om att de ska få en spruta, men att vi inte vet när. Jag tror inte att sprutskräck blir bättre av att man ljuger och lurar barnet och den hemska sanningen kommer fram först då rådgivningstanten tar fram sprutan. Vi berättade i bilen påväg till rådgivningen.



Tiden för vaccineringarna i Jennas grupp (de hade delat upp barnen alfabetiskt enligt efternamnet) var 8-11, så jag tog ut övertid och skulle till jobbet 9. Vi åkte till rådgivningen till 8, och då var det redan minst 30 meters kö utanför rådgivningen. Kön drog ganska bra, så vi var inne på kanske en halvtimme. Jenna bölade förstås hela tiden och vägrade att stå själv, utan jag var tvungen att ha henne i famnen (och hon väger redan typ 17 kg) så det blev svettigt och trött i armarna.
När vi kom in fick vi vänta. Det var proppfullt med folk, tjocka jackor och halare och barn i olika åldrar, stressade föräldrar och Jenna, som utstötte ett jämnt bölande läte. Jag log ursäktande mot de som satt närmast, och de log förstående tillbaka men ändå skämdes jag lite. Vi fick som tur snart en sittplats, det var så fullt att de flesta var tvungna att stå.

Jag försökte prata med Jenna om vad vi ska göra i helgen, tittade på bejbisarna i väntrummet, läste damtidningar och försökte avleda henne på olika sätt, med varierande framgång. Klockan närmade sig nio, och trots att det var tre "tanter" som pickade, var klockan närmare halv tio när de äntligen ropade Jennas namn. Själva pickan var snabbt över, Jenna skrek som en stucken gris (ja, det var ju en grisspruta ;) men det gick sanbbt över. Då vi drog på halaren frågade Jenna "Mamma, har jag fått en spruta redan?", så det kan inte ha varit så farligt. Hon var på dagis resten av dan och visade inga tecken på några biverkningar. På kvällen fick hon lite stegring, men annars har hon varit sitt egna pigga jag.

Idag har hon alltjämt lite stegring och röda kinder, men humöret är det inget fel på, som tur! Nu ska vi bara hoppas att det fortsätter så, och att hon inte hinner få flunssan innan vaccinet börjat verka. Tror nog att vi gjorde rätt som tog vaccinet, vi funderade ju länge hur vi skulle göra med den saken.

Stay well allihop! :)

Cykelstrul

Aargh, vad arg man blir då något inte funkar som de ska!! FAST det skulle vara ens eget fel!

Min cykel bråkade imorse, kedjan hoppade av innan jag ens hann fara från gården (vilket ju i sig var rätt så tur)! Till saken hör att den har hoppat av en gång tidigare, men då var jag påväg hem och det var inte så stor skada skedd fast jag fick promenera en par kilometer (morrade nog då också). Min kära sambo lyckades få kedjan tillbaka den gången, händig som han är, men han uppmanade mig att så fort som möjligt ta cykeln till cykelbutiken och spänna kedjan, annars kommer den att hoppa av igen! *harkel*, ni kan ju gissa om jag skämdes en aning då jag var tvungen att väcka samma händige sambo imorse och tvinga honom att stiga upp genast och föra mig till jobbet, fast han uttryckligen berättat för mig vad som kommer att hända ifall jag inte fixar kedjan..?

Som vanligt hade jag minuttidtabell, jag far alltid så att jag hinner precis i tid. :) Jenna och Mika låg som sagt och SOV, så jag fick väcka dem och klä på Jenna kvickt som bara va medan Mika drog på sig sina kläder. Jenna var svårväckt som vanligt, hon är mycket seg på morgnarna och behöver tid för att vakna i lugn och ro. Tid, som jag inte hade, alltså, så jag klädde på henne medan hon halvsov och bar henne till wcn. Jag kom nog ändå en kvart försent, men det kunde inte hjälpas. Tur att man har en sån sambo som inte ens knärrar så mycket fast jag gör bort mig. :)

Annars tycker jag att det är riktigt skönt att cykla till jobbet, man vaknar ordentligt, får frisk luft och motion. En sak som jag stör mig på är den övriga trafiken (jag själv gör förstås aldrig något fel ;) När man cyklar på cykelväg behöver man inte stiga av cykeln och leda den över varje övergångsställe, som man ju måste (läs: borde) göra om man cyklar på en gångväg. Men det verkar som om de flesta bilister inte vet om detta, och man får nästan alltid väja för bilar som inte fattar att de måste väja för cyklar lika myckeet som för bilar när de har triangel! Svängande bilar är också livsfarliga, de fattar inte att de måste väja för både bilar och cyklar som kör rakt. Sen i stan så borde man ju cykla på gatan, men jag riskerar inte så gärna att bli påkörd av arga bilister som tycker att man är för långsam och blockerar trafiken. Morr. Har lust att skriva en insändare till dagstidningen!

Farsdag

Vi hade en skön helg, trots allhärjande virus eller vad det nu är. På lördag morgon fick man gnida sig i ögonen då man såg ut, det var vitt! Det hade snöat hela natten så det såg ut som ett julkort då man tittade ut, med tjocka drivor och tung snö som hängde från träden. Barnen var förstås eld och lågor, och skyndade sig att äta frukost så de fick gå ut och leka i snön. De slet fram pulkorna från förrådet och gjorde en snögubbe till grannen.



Jag själv var ur form ännu på helgen, på lördan var jag äntligen feberfri och tänkte att jag kunde fara med barnen en snabb sväng till stan för att ordna med hemlisar till Mikas farsdagspresent. Jag blev ganska svettig (hemskt med två klåfingriga barn i stora jackor då de har en massa glittriga finsaker i glas framme i butikerna överallt) och kände nog att jag inte var riktigt i skick. Då jag kom hem borstade jag bort lite snö från verandan också, dum som jag var, och började känna hur pulsen steg och det snurrade i huvudet. Febern steg igen och jag fick ligga resten av kvällen på soffan. Gick tidigt i säng och sov elva timmar.



På söndag överraskade vi Mika med sång och presenter, massor med pussar och kramar och sen åt vi frukost tillsammans och myste. Sedan städade jag lite (var för övrigt feberfri och optimistisk igen) och började förbereda middagen. Vi hade bjudit hit min bror och hans flickvän och vår farfar och hans fru på middag. Min syster måste tyvärr jobba så hon kunde inte komma. Min pappa bor i Sverige och Mika har ingen kontakt med sin, så vi uppvaktar min farfar och Mikas morfar på farsdag istället.



Vi bjöd på köttfärslimpa och kokt potatis, Mika gjorde en himmelsk sås till och så en stor sallad med gurka, tomat och linfrön. Farfars fru hade också med sig en god sallad med vitkål och lingon. Oj vad vi åt!! Till efterrätt hade vi kladdkaka med frysta hallon och blåbär som vi plockat i somras. Mumms! :)

Sen lekte vi med barnen en stund och degade och smälte maten. Lite senare for vi på kaffe till Mikas mormor och morfar, de såg på ishockey och var så lyckliga då Finland slog Sverige 7-0 i Karjala-turneringen! Haha!



På kvällen upptäckte jag att jag glömt att fotografera farsdagen helt och hållet! Äsch, vad det harmar när så många fina stunder förblev oförevigade.. Men men, man får försöka föreviga dem i sitt minne istället så man kan plocka fram dem sen då man sitter i ålderdomshemmet.. :)

I brist på färskare bilder lägger jag in en bild från förra vintern då vi fortdarande bodde i vår lilla tillfälliga tvåa medan vi renoverade huset.

Här är dagens hjälte i vårt hus, vår VÄRLDENS BÄSTA PAPPA!!

Nöff nöff

Jag måste ju skriva ett inlägg om den omtalade svininfluensan jag också, nu då den verkar ha landat i vår vackra stad.
Jag jobbar i en språkbadsskola (lågstadie) med 380 elever. Förra veckans fredag var det plötsligt flera tiotals elever som var borta på samma gång, från ungefär samma klasser. Man började skämta om svininfluensan och det ryktades om att några elever skulle testa sig. Följande måndag var det sen massor med elever borta, från nästan alla klasser. Då alla räknades kom man fram till att 151 elever var borta! Vi fick också bekräftat att fyra elever som testats fått positivt resultat, det är alltså fråga om svininfluensa. På tisdagen var det ännu fler borta ,över hälften av skolans elever, och flera for hem under dagen för att de fick feber, spydde eller mådde annars uselt.

Själv började jag också få känningar på tisdag eftermiddag, jag fick yrsel och blev tung i kroppen. På kvällen hade jag stegring, så jag sjukanmälde mig till nästa dag. Nu har jag proppat i mig c-vitamin och echinafors och igår sov jag fyra timmar på dagen, nu har febern gått ner och jag känner mig inte lika slut mera. Kan man ha klarat sig så lätt? Eller var detta möjligen nåt annat än svinisen? Nå, man får se.. Ska nog antagligen vara borta imorgon änu för att vara på den säkra sidan, man vill ju inte smitta ner någon i onödan.

Barnen visar inga tecken på nån influensa, försöker proppa dem fulla med c-vitamin också, och så tvättar vi händerna noga då de kommer från dagis. Jobbigt med såna här virus som härjar runt.. Vi ska nog vaccinera barnen bara de kommer igång med vaccinationerna här i Vasa, på fredag ska jag försöka få Jenna vaccinerad, Julia vaccineras i sin skola. Vaccinationerna för oss som är i riskgruppen börjar först den 17.11, jag tänkte vaccinera mig ifall jag inte får mer typiska symptom än de jag har nu, läkarna säger att man kan ha svinis utan hög feber, men att det lönar sig att vaccinera sig trots att man är osäker på om man haft flunsan eller inte. Jag hör till riskgruppen p.g.a. mina astmasymptom.

Vi funderade mycket länge på hur vi skulle göra med vaccinationerna, då det kom så mycket motstridig information om vilket som är farligare, svininfluensan eller vaccinet? Vi läste in oss ordentligt och rådfrågade folk som är mer insatta i medicinska frågor, och kom fram till att vaccinet troligtvis är rätt så oskyldigt, och att det abslolut lönar sig att vaccinera sig då det en gång finns möjlighet. Sen återstår det att se ifall vi hinner bli vaccinerade innan epidemin slår till, egentligen borde man ha vaccinerat sig för ett par veckor sen, för att ha skydd nu.. Nu är det bara att vänta.

Borta bra..

Veckan har börjat lite trögt efter min visit till Helsinfors i helgen. Det är såå roligt att hälsa på hos vänner, men samtidigt tar det på krafterna. Kanske all motion gjorde sitt till, vi gick säkert flera kilometer på lördagens shoppingtur och dansade några timmar på natten. :) Tack till min vän Sabina som tog emot och underhöll mig så väl! Ja, vill tacka hennes sambo Jonas också, som stod ut med att jag invaderade deras helg..

Konstigt att man kan sakna sin familj så mycket på så kort tid. Jag hann inte tänka så mycket på dem då jag hade program, men på tåget hem råkade det finnas barn i samma vagn, och jag blev nästan gråtfärdig då jag hörde dem skratta, prata och gnälla med sina föräldrar. De mina var och mötte mig vid tågstationen, och jag fylldes av en enorm tacksamhet över att ha dem.

Har varit hemskt trött nu, och inte blir det bättre av att jag har svårt att komma i säng i tid på kvällarna. Ikväll ska det bli andra bullar (det sa jag igår också..).

Myshelg

Vi har haft en underbar helg! Så mysig att det nästan är lite fånigt! :)

På fredan började vi med att äta ute på Shanghai. Det var menat att fungera som start på vår störtmysiga helg, men egentligen höll det på att bli katastrof! Barnen gnällde och ville ha franskisar och chicken nuggets, vi beställde stekta nudlar och broiler och fick en tallrik med underliga bruna spagettiliknande nudlar och halvråa broilerbitar, pyntade med något grönt som barnen inte vågade smaka på. Min portion bestod av en sås med grönsaker och (lika halvrå) broiler som verkade vara smaksatt med en stor mängd soja. De som känner mig vet att jag verkligen inte är petig med maten, sålänge det är glutenfritt så slafsar jag i mig det mesta. Men det här var något som helt enkelt inte gick att få ner! Aldrig mer den restaurangen, från och med nu håller vi oss till vår regulära kinarestaurang.

Nu hade vi ju ändå bestämt oss för att ha en mysfredag, som hette pyjamasparty! Vi skulle alltså bädda ner oss i soffan hela familjen med våra täcken och kuddar och äta godis och chips och titta på film. Trots att våra magar var lite tomma och ledsna, gjorde vi våra uppköp och åkte hem och bänkade oss i soffan i våra pyjamasar. Vi såg en film som hette "Tyttö ja kettu" , den fick flickorna att både skratta och gråta. Jenna har sett den fyra gånger till, så bra var den! :) Hemskt mysigt. Den här mamman somnade naturligtvis i soffan och vaknade halv nio på lördan morgon, stel i kroppen och med gammal chipssmak i munnen..

På lördagen var det fantastiskt väder, passligt svalt men soligt och vackert. Vi åt en sen frukost och for sedan ut och vandrade på Edvinsstigen. Mika cyklade med sin terrängcykel och barnen letade efter rävar. Det finns små stigar genom skogen som går kors och tvärs, de flesta leder en tillbaks till edvinsstigen. Vi hittade en påbörjad koja som någon lagt mycket arbete på men sedan övergivit. Vi hittade inga rävar, men nog olika grottor och hål där rävar kan tänkas bo!

Resten av dagen slackade vi, barnen var och lekte hos grannen och jag och Mika degade och såg på film. Vi åt makaronilåda och resten av godiset. På kvällen for vi till Mikas mamma och hennes karl och gick i bastun. Åh, så skönt, man uppskattar verkligen bastu på ett annat sätt då man inte har en själv! Vi bastade länge och innerligt och sedan drack barnen saft och lekte med farbror Jonis bilar. "Lilla farbror Joni", som var tio år då jag träffade Mika och sprang omkring naken och hysteriskt skrattande skrek "Mikalla on tyttöystävää". Joni alltså, inte jag :D. Han har just fått körkort och har blivit en ung man. Damn, I feel old!

Idag började vi dagen med att ligga länge och dra oss i sängen, flickorna tassade in till oss och vi myste för hela slanten allihop. Sen åt vi en sen frukost, eller kanske man ska säga "brunch".
Sen hände något mindre mysigt, Julia var elak mot Jenna och blev därför utan jogurten hon hade blivit lovad, och fick ett raseriutbrott. Vi har märkt att hon i regel får sådana på helgerna, då det är lugnt och vi alla är tillsammans. Det är som om hon samlar på sig en massa tryck under veckorna, som sedan på helgerna måste få komma ut. Det kan utlösas av minsta sak, något går inte som Julia hade tänkt och så blir hon så arg att hon skriker och gråter och slår omkring sig och det enda man kan göra är att föra henne till sitt rum och vara där med henne tills hon lugnar sig. Och det gör hon alltid ganska snabbt, efter en kvart eller så bara sätter hon sig i ens famn och brister ut i hjärtskärande gråt. Sen är det bra. Det gäller för en själv att hålla masken och inte bli rasande själv sålänge hon håller på och rasar, ibland måste man hålla i henne för att hon inte ska slå eller försöka gå ut ur rummet. Det är som om hon söker tryggheten av att veta att vi håller ut, att vi klarar av att ta alla hennes känslor och håller gränserna. Idag var det Mika, som i allmänhet har mycket kortare stubin än jag, som tog emot utbrottet, men det gick jättebra! Det har oftast varit jag som har tagit hand om Julias utbrott förut, för att Mikas nerver blir knollriga efter ett par minuters skrik.
Det är så givande då man märker att det funkar bara man själv håller sig lugn, och nu märkte Mika också att det funkar. Efter en bra stund av skrik och bråk och "mä haluun äidin!!" blev det tyst i Julias rum och efter några minuter kom Mika nergalopperande för trapporna vilt gnäggande med en Julia-prinsessa på ryggen! :D

Alla var glada igen och vi åkte iväg till Öjberget för att gå runt naturstigen tillsammans med min käre bror och hans sambo. Vädret var lika underbart som på lördag, solen strålade men det var inte för varmt. Har aldrig gått naturstigen tidigare, jag var förbluffad över hur vackert där var, och hur fint de hade gjort det med infotavlor och viloplatser. Rekommenderar varmt för alla som gillar att röra sig i naturen!

Fast terrängen var lite svår och det tog en och en halv timme att gå stigen, klagade Jenna bara en gång, i en lång uppförsbacke, på att hon var trött i benen. Jag tog henne på ryggen och hon ropade uppmuntrande "spring mamma!", men det var faktiskt ganska brant så jag var själv också mosig i benen.. Vi hade en vilopaus och barnen åt kex och drack saft, sen spurtade vi sista biten och belönades med en fantastisk utsikt från toppen av berget. Vi klättrade upp i utsiktstornet och beundrade Söderfjärden, havet och skogarna. Så vackert! Har några fina bilder från den utflykten, som jag kan lägga upp bara jag får dem nedladdade till datorn.

Då vi gick mot bilen hörde vi alarmfordon, och senare hörde vi att det hade hänt en hemsk, allvarlig bilolycka bara några kilometer bort.. :( En ung man förlorade livet, på ett ögonblick förändrades livet för alla hans nära. Såna här saker berör en alltid, fast man inte känner offret. Tankarna går till hans familj och vänner..

Då vi kom hem kom mamma och Eino till oss och vi beställde pizza. Jag gjorde egen pizza åt mig själv av glutenfritt knäckebröd. Det fungerar faktiskt jättebra! Sedan for jag och mamma iväg till kyrkan och gospelmässa! Det var härlig svängig musik och jag fortsatte att mysa!
Nu är det tyst i huset och jag har vakat alltför länge. Det här blev ett riktigt maratoninlägg, grattis om du har orkat läsa ända hit!
Gonatt!

Höstigt

Nu börjar det vara höst på allvar. Det har ju varit varmt och soligt för det mesta, så hösten har varit snäll och mild i år. Det är skönt då man cyklar till jobbet.
Jenna och Julia är nästan varje kväll ute och cyklar på vår gata med sina kompisar. Vi funderar på att skaffa en skylt med varning för lekande barn, eftersom det är så många barn som rör sig på vår gata, nu då det börjar skymma redan efter sju skulle det vara ännu viktigare att bilarna kör sakta. Måste börja sätta reflexer på barnen- reflexvästar kanske t.o.m.?

Jag har kommit igång med min gradu på allvar, skriver något varje dag och har fått ihop några sidor av teoridelen. Kvällarna går så snabbt, tycker att man bara hinner laga mat och städa undan så är det läggdags. Saknar att vara med barnen på dagarna, ibland känns det som om man knappt hinner se dem. Av helgerna njuter vi så klart, och försöker att inte planera in så mycket program.

Har varit mycket med i kyrkans aktiviteter nu också, tycker det är jätteroligt! Ska sjunga lovsånger ibland och ta hand om söndagsskolan ibland, sen går jag en "alpha-kurs" som är lite som en fördjupningskurs i den kristna tron, har varit en gång och jag tror det kommer att vara väldigt givande. Roligt att få diskutera saker (och ifrågasätta) med folk som är mer insatta än man själv. Ja, och serveringen ska jag också ta ett par gånger, jag tycker det är jättebra att de har servering efter varje gudstjänst så man får sitta ner med en kopp kaffe (och något gott) och umgås lite. Barnen har varit så upptagna med sina kompisar så de har stannat hemma några söndagar, och jag har som princip att det ska vara helt frivilligt, tänker aldrig tvinga dem till kyrkan. Nu då Julia hörde att jag ska hålla söndagsskolan på söndag så räknar hon dagarna tills vi ska till kyrkan.. :)

På jobbet är allt okej, jag trivs riktigt bra och det är rätt så lugnt nu just. Om man jämför med förra året, då varje dag var en kamp med "min" adhd- pojke, är det här som semester. Han blev helt förändrad efter att han fick medicin, klarar av att bli tillsagd och att behärska sig på ett helt annat sätt än förut.

Nu ringer det in, bloggar på arbetstid, ajabaja. ;)

Vardagen klampade in..

med stora, bestämda steg- och tog över så mycket av min tid, alla mina "projekt", och bloggandet med det. Det har varit tungt. Att komma in i rutinerna, att stiga upp på morgnarna (före sju är okristligt tidigt om nån frågar mig), föra barn, jobba, hämta barn, laga mat, hushållsarbete, kvällsmat och natta barn tar sån OTROLIG tid! Det är bullshit att man skulle ha 8 timmar jobb, 8 timmar sömn och 8 timmar "fritid", hah, tror nån verkligen att man skulle syssla med sånt som byktvätt och diskmaskinsfyllning om det verkligen var FRI TID? Nepp, jag har räknat ut att jag har högst tre timmar fritid om dagen, och oftast tillbringar jag ju den med barnen, för det är ända tiden då jag kan.

Nu har helgerna inte heller varit vidare avslappnande, då vi har farit iväg till olika skär för bärplockning och bara för att man ännu kan. Förra helgen var det villavslutning och nu bestämde vi att från och med nu är helgerna heliga. Vi far ingenstans om vi inte måste, vi skall relaxa och dega och fixa här hemma.
Men, vi hade en underbar semester, och visst känner man att man fått ladda batterierna. Det var ju nog roligt också att börja jobba och känna att man gör nån nytta. ;) Nu väntar vi bara på nästa lov, som åtminstone för mig är höstlovet.

Ja, så har vi ju numera en liten skolflicka i huset, Julia började sin skolkarriär precis så solskensglatt som en snart sjuårig fröken ska! Det känns stort, jag måste liksom acceptera att nu är hon inte bara min längre, samhället har lagt beslag på henne och tvingar henne att bli "något", att rullas in i systemet och bli en i mängden. Men det är klart hon är min lilla gosegumma ändå! Hon är så stor, men ändå såå liten och ynklig.
Hon började på en "aktivitetsklass" med tolv elever, jag är inte helt säker på vad som menas med aktivitet, men vad jag har förstått så ska de använda kroppen mycket då de lär sig, och det passar säkert Julia bra, att inte behöva sitta på sin rumpa hela tiden. Hon tar skolarbetet på stort allvar, gillar att göra läxorna och visa allt vad hon har gjort i skolan. Hon är på eftis i samma byggnad efter skolan, och gillar det också, i början sa hon att hon helst skulle vara i eftis hela dagarna..
I helgen tappade hon sin tredje tand och har nu världens sötaste glugg! :) Hon ser ut som uuno turhapuro, hahhaa!

Jennas dagisstart gick lite trögt, och inte far hon dit nå gärna ännu heller, men det är bara att försöka vara positiv själv och hoppas att det går över. Jag vet inte riktigt vad det är, för när man hämtar henne springer hon ofta och gömmer sig och skrattar och leker. Men varje kväll gnäller hon att hon inte vill fara till dagis, och imorse då jag väckte henne var det första hon sa "e ja ledi ida?" Sen är hon ledsen då man lämnar henne och hittar på alla möjliga historier om vad de dumma pojkarna eller tanterna eller bejbisarna gjort.. Hemma är hon sitt vanliga glada själv, släpar runt på katten och matar honom och sköter honom och bara älskar allt som har fyra ben.. Hon är den största djurfantasten jag nånsin träffat (förutom min syster).

På tal om katten så mår han nog också bra, sina nio år till trots. Fast han har fått mask! En dag såg jag nåt vitt i ändan på honom, jag torkade av det med ett papper och såg till min stora fasa att det var en levande mask! Igår sprutade jag i honom en stor dos maskmedel, hoppas verkligen att det biter. Stackarn är alldeles attackerad av parasiter, en annan kväll fick jag ta bort den första fästingen han nånsin haft, som hade vuxit sig stor som en ärta. *brr*

Strandliv!

Vi var till stranden igår, första gången i sommar! Jag tror faktiskt att vi inte hade nån stranddag förra sommaren heller, då vi bara renoverade.
" Moster Linda" kom och hämtade oss med sin bil, jag har ju ingen egen och det är lite för långt för Julia att cykla än så länge. Hon har ju precis lärt sig cykla utan stödhjul och kör ganska vingligt ännu. Det var underbart varmt, strålande sol och vindstilla.
Det var fler än oss som hade fått samma idé att fara till stranden, mycket folk och skrik och vattenplask. Barnen skulle genast i vattnet förstås, och jag gick med dem så långt de bottnade. De är båda riktiga vattenmonster, skulle antagligen dränka sig på en minut ifall man inte var med dem i vattnet. Speciellt Jenna verkar inte ha något som helst "vatten-vett" utan vadar ut ända tills hon bara har nästippen över vattenytan så man får dra henne närmare stranden hela tiden. Julia är fem före att lära sig simma, hon är också totalt orädd och jag fick hela tiden påminna henne om att inte gå så långt ut att hon inte bottnar. De dyker hela tiden och vill att jag ska stå med benen isär så de får dyka mellan dem. Måste nog fara fler gånger till stranden i sommar, vem vet om Julia inte mitt i allt lär sig simma! Ska försöka ta dem till simhallen lite oftare i vinter också, de njuter så enormt av att simma.
Sen åt vi lite av vår medhavda matsäck och barnen lagade sandkakor. Julia pratade hela tiden om sina kakor, vad det fanns i dem, i en fanns det t.ex. "celiaki", och så var några förstås "blutenfria! Jennas kakor var "laktos". På tal om att vara dietmedvetna.. :)
Där var någr pojkar i tio-årsåldern som lekte och härjade, de var där utan föräldrar. Jenna betraktade dem med stor fascination. Hon försökte försynt gå med i leken, kastade lite sand på dem, sen på sig själv och skrattade. De tyckte nog att hon mest var lite pinsam, men körde inte bort henne åtminstone. Hon skrattade och berättade roliga historier (som hon tycker är kul, sånt som hänt i nån film som hon sett) och var så "med". Sen då de gick och simmade skulle hon ju med, och jag fick anstränga mig ännu mer för att hålla henne ovanför ytan, hon skulle ju simma "med de stora pojkarna". Hon blev skitarg då jag bar upp henne då hon klapprade tänder och läpparna fick en blå ton. Hon skrek "men mamma, jag vill ha såna där PRINSAR!!" :D Sen stod hon och beundrade sina "prinsar" vid stranden ända tills de kom upp ur vattnet. Då vi skulle fara hem tog hon adjö med ett" kun mä oon iso, mä tuun teille". Sen gick vi mot bilen med vårt pick och pack, och Jenna rymde och sprang mitt i allt tillbaka till pojkarna "för att hon vill ha såna där pojkvänner".. Sucka mitt hjärta, men brist ej, ska det börja redan nu.. ;)
På kvällen for barnen till mormor och "plastmorfar" över natten och jag och Mika fick lite kvalitetstid, var ut och åt och for och spelade minigolf. Imorse hann vi ännu cykla till stranden på tumis, och kom på att vi faktiskt aldrig gjort det förut, nånsin under de åtta år vi varit tillsammans. Tänk! Nå, bättre sent än aldrig.. :)

Sista veckan..

Nu har vår sista lediga vecka börjat. På torsdag nästa vecka börjar Julia skolan (!) och jag jobbet. Jenna börjar dagis igen, och har ångest för det redan. Hon vill inte "vara ensam", dvs utan Julia på dagis. Stackars liten, det skär i hjärtat redan då man vet att man måste lämna henne på ett ställe där hon inte vill vara. Men jag försöker tänka positivt, att det kanske är bra för henne att lära sig vara ensam, alltså just utan Julia. Hon har ju alltid hängt efter henne och inte varit värst intresserad av att skaffa egna kompisar. Nu då hon måste vara ensam, kanske hon får mer självkänsla och hittar ett eget sätt att vara. Jaa, man kan alltid hoppas..

Själv tycker jag det ska bli helt skojigt att börja jobba igen, att ha min egen tid och framförallt att få gradun att gå framåt igen! Det kommer att bli en tung höst, men sen har jag gått ett stort steg framåt i livet igen! Sen börjar det vara dags att söka jobb "på riktigt" och se vad jag riktigt ska bli då jag blir stor.. :) Jag ska ju jobba 25 timmar i veckan nu så det blir inte så väldigt många timmar kvar för graduskrivande, men det ska väl gå. Måste bara försöka hålla motivationen uppe.

Det har varit jätteskönt den här veckan att inte ha något särskilt program, bara ta dagen som den kommer och vara hemma. Barnen sover länge på morgnarna, måste börja väcka dem på morgnarna nu, annars blir kvällarna också så sena.. Jenna får flashbacks från vardagsrutinerna och gråter att hon inte vill fara till dagis. Sen äter de frukost (oftast framför tv:n, hehe, men det får man bara göra då man är ledig! :P ) Sen kommer nån kompis hit eller så försvinner flickorna till grannen. Det bor ca 10 flickor i samma ålder som våra bara inom de närmaste kvarteren, dit har Julia fri lejd och Jenna får gå om Julia är med. Det är alldeles fantastiskt att ha lekkamrater så nära, så att barnen är fria att komma och gå hur de vill. Klart att vi vill att de talar om vart de går och med vem, och Julia har en egen mobil så vi får tag på henne då hon ska komma hem och äta, men det är ändå helt annat än om vi skulle vara tvungna att skjussa henne till och från kompisar! Jag förundras hela tiden över hur bra ställe det här är att bo på! :)

Vår gräsmatta frodas och vinbären är mogna, det är en härlig känsla att ha egen skörd! Krusbären är en senare sort, de är röda och de mognar senare, typ i slutet av augusti. Vi gjorde inga blomland den här sommaren, de får bli till nästa år. Kanske gräver nåt land i höst ännu och planterar nåt som man kan plantera på hösten, lägger några lökar t.ex. Vi försöker ta det lugnt nu och bara göra det som vi vill eller måste. Terassen är nästan klar och vi köpte ett stort bord med sex stolar som jag har sandpapprat lätt och strukit med olja. Nästa stora projekt som måste tas itu med ännu innan det blir kallt är källaren. Vi ska gjuta stödgjutningar ännu på ett ställe, sen ska allt plattas till, rören för golvvärmen installeras och sedan skall golvplattan gjutas. Fönstren till källaren skall också fast, sen kan vi göra vad vi hinner, orkar och har råd med under vintern utan att kölden hindrar det.

Jag håller nu på och skriver min sjätte intervju, den sjunde är inspelad så jag har bara lite kvar. Sen får jag börja analysera och skriva på riktigt! Det känns inte så motigt längre, då jag vet att det går framåt, jag vet att jag klarar av det, det kommer att bli jättebra! :)

Jag skall sluta med att dela med mig av en kul grej som hände igår, jag höll på att garva ihjäl mig!
Vi låg och sov sent på morgonen som vanligt (eller den var väl lite efter nio), Jenna hade krupit ner bredvid mig och jag låg och dåsade halvvaken då jag hörde små knackningar på dörren. Jag visste att det var grannflickan, men eftersom det var så "tidigt" och flickorna fortfarande sov, tänkte jag att hon får gå hem och vänta en stund till, och gick inte och öppnade. Men det gjorde hon inte, hon knackade och knackade hårdare och hårdare. Jag var för lat för att stiga upp och lät henne hållas. Till slut vaknade Jenna, kravlade sig upp och gick yrvaket ner för trappan. Jag låg kvar och lyssnade road till konversationen som följde:
"Hei, me nukutaan vielä. Tuu vaan, sä voit mennä istumaan tonne soffalle niin kauan.. Mä meen takasin nukkumaan nyt, odota siinä niin kauan, mun pitää mennä vielä vähäks aikaa nukkumaan. Hei laitanko mä sulle jonkun filmin siks aikaa? Mä meen vaan nopeasti, mä tuun pian!" Haaahahhaa, grannflickan gick inte med på det förslaget så de kom upp och väckte Julia istället, men jag tyckte det var så kuul då hon tänkte sätte grannflickan och vänta på soffan medan hon sov klart! :)

Existentiella frågor

Jag har bra flow på graduskrivandet just nu, därför blir det lite mindre tid för blogging. Eller graduskrivande kan jag kanske inte kalla det, det handlar ju fortfarande om att skriva rent intervjuerna. Det tar tid, men nu har jag alltså fått ganska mycket skrivet på några dagar. Är snart klar med nr 5.

Vi har annars varit på olika skär de senaste veckorna. Träffat släkt och vänner. Solat (jag har t.o.m. nästan blivit brun), badat och jagat myggor, allt som man ska göra på sommarn.

Julia har vuxit så mycket under den här sommarn, alla sa att barn utvecklas mycket just före de ska börja skolan, men ändå blir man förvånad. Hon har börjat fundera ännu mera på alla möjliga saker än förut. Hon har nog alltid varit en mer "tänkande" person, om man jämför med Jenna. Jenna är en sån där "whatever"- människa som bara njuter av livet, Julia är mer avvaktande och känslig.
Just nu funderar hon mycket på döden, oroar sig för sjukdomar och att jag eller Mika ska dö. Igår kväll grät hon riktigt hjärtskärande och frågade vad hon skall göra om vi plötsligt dör. Ens första reaktion är ju att "int ska du tänka på sånt där", men hon verkade som om hon verkligen ville ha ett svar, så vi gick igenom allt om hur man ringer till 112 och vad som händer med barn vars föräldrar har dött. Hon beskrev hur hon skulle ta lite mat och sina bästa kläder, ta Jenna i handen och gå till fammo. Hon beskrev också vägen från oss till fammo, hon har rätt så bra lokalsinne. Sen skulle hon ringa till mommo, och säga att hon hämtar dem, de skulle bo hos mommo bestämde hon. Hemskt att hon tänker på sånt, men hon vill väl vara förberedd på allt. Hon är kanske i en sån ålder att hon börjar inse hur skört livet är och att alla någongång kommer att dö.
Jag undrar verkligen hur folk som inte tror på Gud förklarar livet efter döden för barn utan att de blir ifrån sig. Då Julia grät att om jag dör så vill hon också dö, så kunde jag säga att om jag dör så kan jag säkert titta på henne från himlen, och att hon kan prata med mig fast jag inte skulle finnas på jorden längre. Hon sa också en makaber sak, att om jag dör så vill hon ha mitt hjärta! I en ask då, eller? frågade jag och försökte att inte låta förskräckt. :) Ja, hon vill spara mitt hjärta om jag dör, sa hon. Ja, vi får se hur det blir med den saken. Hon tror nog att ett hjärta ser ut ungefär som det gör då man ritar det <3
Alla de här funderingarna kanske kommer från att en av de flickor hon lekt med mest de senaste dagarna bor i en fosterfamilj sedan hennes mamma dog för ett par år sedan. Kanske de pratat om det?
För mig är det otänkbart att förklara livet efter döden på något annat sätt än det kristna. Man far till himlen, helt enkelt. Detaljerna får man ta senare, men för ett barn är det nog en bra föreställning. Man ska ju göra klart för dem att då finns man inte mera, man kan inte andas eller gå eller prata, och man kommer aldrig mera tillbaka. Man vill ju inte försköna döden, så att den blir något lockande, men man vill ändå ge ett hopp om att man nångång kanske får ses igen. Det tror jag.
Efter att vi pratat färdigt och jag svarat så gott jag kunde på hennes frågor, var hon nöjd och vi kramades länge. Hon suckade och sa att efter att man pratat om nåt sorgligt så är det så skönt att kramas hårt, med fötterna också! Sen somnade hon, min lilla prinsessa.
Jag sa inte åt henne att jag hoppas innerligt att jag dör före henne, att tanken på hennes död känns lika outhärdlig för mig som min död känns för henne. Men jag talade nog om hur mycket jag älskar henne.

Ljuva liv

Vi har haft några UNDERBARA dagar på skären. Det var bara jag och flickorna denhär gången, Mika stannade kvar hemma för att få terassen gjord. Hade halva släkten på plats, flera som jag inte sett på ett-två år och det var så roligt att träffa alla igen. Flickorna hängde efter mina kusiner (12 och 16 år gamla) som små svansar och skulle göra allt de gjorde.
Jag måste berätta lite om min faffas skäre, det är nämligen något magiskt med den. Det är säkert för att jag tillbringat alla mina barndomssomrar och lov där, det har varit samlingspunkten för släkten, plus att det är ett alldeles förtrollat ställe på alla sätt annars också. Det är en ö, och jag känner varje skrymsle, varje stenskreva och varje blåbärsställe. När jag var liten älskade jag att strosa runt ensam på andra sidan av ön, leka egna lekar eller bara fundera på livet. Jag hade hemliga ställen, kojor bakom nedfallna trän, lavtäckta klippor mitt i skogen där solen värmde extra skönt, grottor under enorma stenbumlingar där man ibland kunde göra spännande strandfynd. Det finns alltid något att göra på skären, och tiden saknar betydelse. Enda gången man tittar på klockan är det för att kolla när man senast ätit. :)
Mat är en viktig del av skärevistelsen, eftersom den åtnjuts i bästa sällskap, och nästan alltid utomhus, omgiven av trädens sus, fåglarnas kvitter och vågskvalp. Ingen annanstans smakar maten lika gott. Det viktigaste målet är förstås frukosten, och då ska man äta mysli (bl.a.). Det hör till, bara.
Bastun är också i särklass den bästa i världen. Tillräckligt stor för att rymma så många kära släktingar och vänner som möjligt, och med de mjukaste och skönaste löylyn man kan önska sig. Man kan svalka sig i havet om man vill, och sedan kan man sitta på bastuverandan och diskutera allt mellan himmel och jord medan man beundrar solnedgången.
Oj, det här blev en odé till skären helt oplanerat, men varsågod, det är den verkligen värd. Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst om skären, men det får bli till en annan gång.
En grej som dessvärre inte är så trevligt ute i skärgården är att där finns mygg. Jenna är allergisk mot mygg. Om hon blir stucken av en mygga blir det bautastora bölder, och så ploppar det upp prickar runt omkring bettet, som kliar likadant som det ursprungliga. Jag försökte fråga vid sjukvårdinfon, men de sa bara att barn ofta är känsligare än vuxna för myggbett och att det enda man kan göra är att ge allergimedicin och stryka hydrokortison på betten. Så nu har jag matat i Jenna min antihistamin (måste krossa dem och blanda dem med mycket socker och jogurt i en tesked, för de smakar avskyvärt, är ju menade att sväljas hela) och kladdat på salva, men ändå tycker jag att betten ser lika hemska ut. Klådan lättar åtminstone, så vi fortsätter nog med den behandlingen, men huden är svullen och sårig och det tar upp till en vecka innan det går om. Stackars liten, som ska ha en så förarglig allergi, och laktosintolerans till på köpet. Vi har börjat märka att hon måste ha helt laktosfri diet, det räcker inte med hyla/låglaktos. Mycket jobbigt.. Jenna får lära sig från liten att hon måste avstå från vissa saker, och det skär i hjärtat då hon är så förstående och bara resignerar, hon vet vad som händer om hon äter nåt magen inte tål. Hon har själv börjat fråga "e dehä laktoos?".
Julia har växt ca en kilometer denhär våren, de säger ju att det händer mycket under sommaren innan skolan börjar, men jag hade inte anat att det skulle hända SÅ mycket! Hon har blivit en verklig liten dam, sexårstrotset (lilla tonåren) gör sig påmint ibland, men håller nog på att avta. Hon har börjat bry sig mycket mer om hur hon ser ut, borstar håret själv och väljer kläder hur länge som helst. Står framför spegeln och iakttar sig själv, fixar sig. Hon har börjat läsa mer och mer, och klarar också långa ord. Hon tittade i en kartbok med Jenna då vi var på skären, och frågade "Mamma, e dehä NORDAMERIKA?" Mamma var förbluffad.
Nu har vi "moffa", alltså min pappa hos oss över natten, Julia avstår glatt från sin säng då hon får sova mellan mamma och pappa. Han bor i Sverige så det är sällan vi ses. Julia kommer ihåg honom direkt, men Jenna var nog lite tveksam i början. Som tur är ingen av dem blyga, så det är inte så svårt att få igång "samspelet " (kom inte på nåt bättre ord) fast det skulle vara långa pauser emellan.
Nu är huset tyst och jag är den enda som vakar. Njuter lite av att vara ensam efter allt ståhej. Och av att jag inte behöver stiga upp efter 6, nu har jag mitt graduskrivar-ledigt, vilket betyder att jag själv väljer mina arbetstider! ;)
Men nu är det nog dags att krypa i säng bredvid min Mika. Och just det, min dotter också.

Semester

Vi har gjort vår semesterresa för i sommar, genast då Mikas semester började. Det blev en snabbis till Tammerfors, vi for på fredag, sov på hotell Ilves, ner till Alastaro (Dragracing EM) på lördag, tillbaka till "detdär nya hemmet", som Jenna kallade hotellrummet, sen till Särkänniemi på söndag och hem (till vårt riktiga hem) till kvällen. Det var riktigt skönt. Barnen var helt vilda av förtjusning, Jenna skrek rakt ut då allt var så spännande.

Vi hade badkar i hotellrummet och så fanns det bastu och simbassänger i hotellet, härligt! Och från tv:n kom det barnfilmer på löpande band, bra gonattsagor för både vuxna och barn.

I Alastaro fanns det många snabba och högljudda bilar och massor med folk. Man kom inte tillräckligt nära för att se bilarna så nära man skulle velat, men meiningin var bra, och rytandet hördes minsann! :) Solen sken hela tiden vi var där, det började regna precis då vi satte oss i bilen.

Särkänniemi var barnens favorit såklart, de sprang runt runt och hade bråttom att hinna åka med alla maskiner. De är inte rädda för nånting! Sen såg vi på delfinernas show, och alla möjliga andra djur i djurparken. Över åtta timmar senare började vi köra hemåt, trötta men nöjda.

Några bilder från resan:

Idag känner jag mig bara jätteglad! Det har varit en bra dag!

Jag sov på mammas skäre i natt, for dit igår på eftermiddan, flickorna hade ju varit där över natten. De var lite griniga då jag kom, hade haft ledsamt och ville hem. Kändes så tråkigt, man vill ju att de alltid ska ha det bra. Och de var nog bara hungriga, de hade haft det jätteroligt på skären, badat bastu och simmat och lekt i sandlådan.
Jag hade med mig ett litet tält som jag hittade på Euromarket, med tillhörande sovsäck och lite annat smått och gott. Det var jättegulligt, barnen släpade dit kuddar och filtar och lekte där länge och väl. Kanske köper ett till likadant att ha här hemma på gården, det skulle ju fungera som portabel lekstuga.. :)

Hade tänkt fara hem till natten, men då det var dags för Jenna att gå och sova blev hon jätteledsen, började stortjuta och klängde fast i mig. Trodde att hon bara var trött och att hon skulle somna om jag gick och lade mig bredvid henne en stund, men nepp! Hon vakade till tolv (!) och jag sov bredvid henne. Julia sov bredvid Mia-mommo, hon hade inga problem! Fast hon vakade nog hon också, det var ju rätt så svettigt och så var de så oroliga för myggor, de hade visst retat dem en del natten innan. Så vi bytte säng (från det bastuvarma loftet ner i bädsoffan) och hade myggjakt mitt i natten. På morgonen ringde väckarklockan kl 6, jag skulle vara på jobbet tio före sju och det tar en knapp halvtimme att köra. Men det var skönt att sova på skären iallafall! Nästa gång tar jag det planerat (tandborste och pyjamas med, nu hade jag bara en halterneck-topp på mig och bikini under och det var inte särskilt bekvämt) och nästa dag ledig så är det riktigt skönt!

Mamma kommer med flickorna på eftermiddagen, vi ska laga makaronilåda och på kvällen kommer cellgänget hit, för första gången! Spännande! Hoppas det inte börjar regna, hade hoppats kunna vara ute på gården. Köpte första finska jordgubbarna, från Malax, mums! Kanske bjuder på glass och jordgubbar ikväll?

Nu ska jag fortsätta skriva intervjuer medan jag fortfarande är barnfri.

Sista dagisdagen..

.. är det för flickorna idag! Deras sommarlov börjar med ett par veckor tillsammans med min mamma på dagarna, då jag och Mika ännu jobbar.
Skönt att de får vara lediga åtminstone, tänk vilken ofantlig tur vi har som har en sån "Mia-mommo", som åtar sig att ta hand om våra barn så att de får vara lediga då sommaren är som vackrast!

Helgen innehöll två fester för min del, på fredag firades min chefs födelsedag med mat och dryck, lite för mycket dryck för min smak, och på lördag var jag ganska mosig. Jag sov två långa "päikkärit" medan Mika for ut med barnen. De for och åkte båt till "Saloonen" med Mikas kompis och hans son. De fick laxsoppa och var mätta och nöjda (och trötta) då de kom hem.
Sen myste jag med flickorna här hemma nån timme tills det var dags för dem att åka iväg till Lars Björkaskär, där de skulle sova en natt på farmor "Eija-mummus" skäre. De var överlyckliga, Julia älskar att sova där, hon har en helt egen säng. Jenna packade sin nya Barbie som spelar musik då man trycker på dess hand. Och sin älskade snuttetrasa. Det kändes lite i magen då de for, jag saknade dem genast!
På kvällen for vi sen iväg till min käre lillebror och hans fästmö/sambo, vad ska man kalla det? :) De hade grillfest på sin gård, och vi hade underbart mysigt med god mat, gott sällskap och så spelade vi krocket! Det har jag inte gjort på kanske femton år, så det var inte så lätt som det såg ut då de mer erfarna gjorde det, men roligt hade vi!
Efter midnatt for vi till Ollis, jag som var nykter körde. Mika for ut och körde med några kompisar, han har aldrig trivts på krogen. Vi dansade oss svettiga på Ollis, det är alltid lika skojigt att vara ut och dansa med mina syskon! Vi fortsatte ännu till Sky, där var det mycket känt folk, men jag började bli trött. Klockan var ändå runt tre då jag hoppade i bilen och körde hem. Konstig känsla att köra hem efter att man varit "ut", men också ganska skönt, skulle kunna börja göra det oftare. Skönt på morgonen också att vara pigg och kry. Vi sov till tolv, det var nog länge sen man sovit så länge!
På söndan hade jag och Mika lite egen tid, var och åt frukost ute, gick runt och tittade på båtar, solade och åt glass vid stranden. Sen for jag och hämtade flickorna, de var glada och solbrända. På kvällen hann vi ännu grilla här på gården. Vi klippte gräsmattan och rensade lite ogräs. Gräsmattan börjar bli riktigt tät och fluffig, fast det finns några kala fläckar ännu. Mika satte på vattnaren, och flickorna tog på sig simdräkter och hoppade skrikande runt i vattenstrålarna tills de darrade och hade blåa läppar. De duschde länge och sen kröp vi i säng.
Ikväll ska vi till mammas skäre, och flickorna lämnar troligen dit över natten, nu är de ju lediga! Hoppas det här underbara vädret håller i sig!

Sommarkalas

Nu har vi firat Jenna tillsammans med våra kära släktingar, och jag vill säga TACK till alla som var här, eller som har skickat presenter åt Jenna, fyraåringar har ännu inte automatiserats att tacka då de får gåvor.. :)

Jenna var supernöjd med uppmärksamheten, hon stortrivdes med att vara "juhlakalu". Fast lite efter att de första gästerna hade kommit var Jenna försvunnen! Vi hittade henne efter en stund på grannens terass med deras fyraåring, hon hade släpat dit alla paket i en korg och satt där och öppnade dem! Som sagt, världsliga saker som artighet är ännu inte inprogrammerat i fyraåringars system, och det är väl egentligen bara bra..

Idag kommer alltså då dagiskompisarna, fast det blev bara tre, den lilla kinesiska flickan kunde inte komma. Men det kanske blir lite lugnare lekar då de är färre, kan man ju inbilla sig. Tårtan som jag bakade igår (gluten- och laktosfri) blev så god att den tog slut, jag tror flera skulle ha tagit mera ifall det hade funnits. Ska laga en likadan idag, fast med fyra ägg istället för sex. Dagisbarnen kanske inte äter så mycket så lämnar det mer kvar åt mamma att kalasa på ikväll! ;) Nåt "tema" för kalaset har vi inte, (det har jag hört att många har) men det får räcka med tårta, kex och popcorn, kanske lite ballonger, möjligen smurffimusik, och hopp i trampolinen. Egentligen skulle man ju ha kalaset ute nu när det är så här underbart sommarväder, men vi har ingen terass ännu och gräsmattan är ju ännu på utväxt så det går inte att ha picknick heller. Men fyra- femåringar klarar nog att bli på kalashumör oberoende av yttre omständigheter, antar jag!

Har skrivit ett par sidor på den fjärde intervjun, usch vad det är jobbigt! Jag kommer att skriva över hundra sidor intervju-renskrivning, fast gradun bara ska omfatta kring sextio sidor. Onko mitään järkee.. Men, framåt går det, kan inte vänta tills jag får ut mina papper och blir frii!!! Jag längtar efter att få jobba heltid, få lön som vettigt folk ;) och få semester!! På flera år har jag inte haft en riktig, hederlig semester! Att bara få vara ledig och göra det som jag själv vill. I fyra- fem veckor. Ojoj..

Jenna och Julia var i duschen tillsammans igår. Då jag tvättat Julias hår sa Jenna med ett brett leende "å så fjompa-dara!", hon menade sig själv.

Ljus i vårt hus

Ja, vi har ju flyttat. Det blev lite före vappen som vi äntligen fick allt så pass färdigt att vi kunde flytta. Sen tog det nån vecka innan hyrelägenheten var helt tom. Jobbigt som f-n, jag sållade rått bort massor med gamla kläder, finsaker, tidningar, tekoppar, glas, porslin, leksaker, osv osv. Det var rätt så skönt. Varför går man omkring och samlar på sig en massa skräp? Som tur fick jag rensa ifred, utan barn så jag kunde smussla ned leksaker som de fått på mäkkis, ca hälften av mjukisdjuren, såna som jag vet att de aldrig kommer att sakna, och många babyleksaker i en stor svart sopsäck som jag med hjälp av mamma lyfte in i lådan vid SPRs loppis. Säcken gal avslöjande då den damp ner i lådan, ett sista tjut från en liten tupp som vi haft i några år men som ingen egentligen lekt med. Hoppas den får ett bättre hem.

Sen var det dags för en ikearesa också, en ganska jobbig fram-och-tillbaka-på-en-dag-resa. Vi for iväg med dagsny Audi, och nånstans i Koskenkorva fångade vi en fasan med kofångaren, eller en del av den spretade iallafall i "grillen" i nosen på Audin. Stackars fjäderfä, dens mamma hade nog inte talat om för den att man inte ska flaxa rakt ut på en 100- väg. Nå, vi fick alla möbler med oss som vi hade planerat, allt rymdes i släpkärran och vi hade bara lite övervikt i ekipaget. Tänk, vi fick med oss: ett 2 m långt klädskåp, komplett med hyllor, korgar och dragdörrar, ett tv-bord, två bokhyllor med fyra dörrar var, ett litet bord till Jennas rum+ två mammutpallar, en klädhylla+ en byrå med sex lådor + en skohylla/bänk till tamburen,och en 2 m lång byrå med sex stora lådor till vårt sovrum. Plus förstås en massa annat "krafs". Och vår släpkärra är ändå inte enorm, en vanlig 3 meters kärra med kuomu. Nice.

Så, nu vänjer vi oss med att bo här, har sått gräsmattan, målat huset första varvet och idag började Mika och C laga fast knutbräderna. Så fint, så fint!

Jenna 4 år!

Min lilla lilla bebisflicka, min minsting, mitt hjärtegryn. Hon fyllde fyra år i måndags. Det är fyra år sedan hon för första gången såg dagens ljus. Det var en varm och solig junimorgon hon kom till oss, med ett skrik som fyllde hela rummet.

Vi firar hela veckan. På måndan kom Mikas mamma och hennes karl, och farbror Joni med flickvän. De skulle på resa nästa dag så de fick komma på den officiella dagen fast vi hade tänkt ta det lugnt i början av veckan och fira på onsdan och torsdan istället. Ja, Jenna börjar ju vara så stor nu att hon ska få ha sitt första kompiskalas! Å, vad hon har pratat om det, ända sen i julas nångång, och funderat på vem hon ska eller inte ska bjuda.. :)

Lite spännande att ha första kalaset i nya huset. På nåt sätt hade jag inbillat mig att när vi bor i ett nytt och fint hus, så har vi alltid städat och fint, ordning i alla skåp och bäddade sängar. Pyttsan, huset förändrar ingenting, är man råddig så är man. Nog håller vi nu någorlunda snyggt, men inte sådär perfekt som jag hade tänkt mig. Fast jag vet ju att ingen kräver det heller.

Jag hade köpt en egen Barbie åt Jenna som hon fick på måndags morgonen. Hon har bara en egen från förr och har varit i klart unerläge då Julia äger majoriteten av barbisarna då de ska leka. Jenna hade egentligen önskat sig en Barbie som kan sjunga, men det var omöjligt att hitta en sån som hon ville ha (från nån film). Då hon slitit upp paketet tryckte hon frenetiskt på Barbien och sa "nå, sjunger den?". Då jag sa att nej, tyvärr, det fanns ingen sån i butiken, sa hon bestämt "jo, den funkar då man sätter batterier i den!"

Egentligen skulle jag ha bakat nu, men orken (läs: lusten) övergav mig så det får bli till imorgon. Nog hinner jag, tänker jag.

Torrt på bloggfronten?

Hopps, vi har visst haft lite bråttomt denhär vintern? Bloggat senast i oktober, fy mej! Men jag hoppas ni har överseende med det, med tanke på allt vi håller på med just nu.. Men nu ska jag sätta in de bilder som jag lovat åt allmänheten :)

Här har vi talko och målar väggarna i barnens rum! Jepp, mycket har hänt sen jag skrev sist!

"Experterna" diskuterar..

Elen har dragits till nästan hela huset nu- och kopplats på delvis i nedre våningen!

Lilla Jenna i stora Trappan.. Väggarna är målade nu.

Tadaa! Vår isbits-och krossmaskin! :)

Takpanelen. Sån blir det i hela huset. Vessorna och tamburen skall ännu få panel, sen är innertaken klara.

Köket. Fuktisolering på väggen i "mellanrummet".

Och såhär blev det med kaklet! Vaddå, ni har väl det också rörigt hemma ibland? ;)

Jennas rum med ♥ tapet

Och Julias!

Farstun, den var kall förut, nu är den isolerad och har nya fönster.

Vår nya dörr! Som visade sig vara sned och vind och ska bytas, som tur på puukeskus' bekostnad!

Mycket damm då man renoverar.. här dammsugning med största dammsugaren jag sett!

Tack för idag! :)