Existentiella frågor

Jag har bra flow på graduskrivandet just nu, därför blir det lite mindre tid för blogging. Eller graduskrivande kan jag kanske inte kalla det, det handlar ju fortfarande om att skriva rent intervjuerna. Det tar tid, men nu har jag alltså fått ganska mycket skrivet på några dagar. Är snart klar med nr 5.

Vi har annars varit på olika skär de senaste veckorna. Träffat släkt och vänner. Solat (jag har t.o.m. nästan blivit brun), badat och jagat myggor, allt som man ska göra på sommarn.

Julia har vuxit så mycket under den här sommarn, alla sa att barn utvecklas mycket just före de ska börja skolan, men ändå blir man förvånad. Hon har börjat fundera ännu mera på alla möjliga saker än förut. Hon har nog alltid varit en mer "tänkande" person, om man jämför med Jenna. Jenna är en sån där "whatever"- människa som bara njuter av livet, Julia är mer avvaktande och känslig.
Just nu funderar hon mycket på döden, oroar sig för sjukdomar och att jag eller Mika ska dö. Igår kväll grät hon riktigt hjärtskärande och frågade vad hon skall göra om vi plötsligt dör. Ens första reaktion är ju att "int ska du tänka på sånt där", men hon verkade som om hon verkligen ville ha ett svar, så vi gick igenom allt om hur man ringer till 112 och vad som händer med barn vars föräldrar har dött. Hon beskrev hur hon skulle ta lite mat och sina bästa kläder, ta Jenna i handen och gå till fammo. Hon beskrev också vägen från oss till fammo, hon har rätt så bra lokalsinne. Sen skulle hon ringa till mommo, och säga att hon hämtar dem, de skulle bo hos mommo bestämde hon. Hemskt att hon tänker på sånt, men hon vill väl vara förberedd på allt. Hon är kanske i en sån ålder att hon börjar inse hur skört livet är och att alla någongång kommer att dö.
Jag undrar verkligen hur folk som inte tror på Gud förklarar livet efter döden för barn utan att de blir ifrån sig. Då Julia grät att om jag dör så vill hon också dö, så kunde jag säga att om jag dör så kan jag säkert titta på henne från himlen, och att hon kan prata med mig fast jag inte skulle finnas på jorden längre. Hon sa också en makaber sak, att om jag dör så vill hon ha mitt hjärta! I en ask då, eller? frågade jag och försökte att inte låta förskräckt. :) Ja, hon vill spara mitt hjärta om jag dör, sa hon. Ja, vi får se hur det blir med den saken. Hon tror nog att ett hjärta ser ut ungefär som det gör då man ritar det <3
Alla de här funderingarna kanske kommer från att en av de flickor hon lekt med mest de senaste dagarna bor i en fosterfamilj sedan hennes mamma dog för ett par år sedan. Kanske de pratat om det?
För mig är det otänkbart att förklara livet efter döden på något annat sätt än det kristna. Man far till himlen, helt enkelt. Detaljerna får man ta senare, men för ett barn är det nog en bra föreställning. Man ska ju göra klart för dem att då finns man inte mera, man kan inte andas eller gå eller prata, och man kommer aldrig mera tillbaka. Man vill ju inte försköna döden, så att den blir något lockande, men man vill ändå ge ett hopp om att man nångång kanske får ses igen. Det tror jag.
Efter att vi pratat färdigt och jag svarat så gott jag kunde på hennes frågor, var hon nöjd och vi kramades länge. Hon suckade och sa att efter att man pratat om nåt sorgligt så är det så skönt att kramas hårt, med fötterna också! Sen somnade hon, min lilla prinsessa.
Jag sa inte åt henne att jag hoppas innerligt att jag dör före henne, att tanken på hennes död känns lika outhärdlig för mig som min död känns för henne. Men jag talade nog om hur mycket jag älskar henne.