Ljuva liv

Vi har haft några UNDERBARA dagar på skären. Det var bara jag och flickorna denhär gången, Mika stannade kvar hemma för att få terassen gjord. Hade halva släkten på plats, flera som jag inte sett på ett-två år och det var så roligt att träffa alla igen. Flickorna hängde efter mina kusiner (12 och 16 år gamla) som små svansar och skulle göra allt de gjorde.
Jag måste berätta lite om min faffas skäre, det är nämligen något magiskt med den. Det är säkert för att jag tillbringat alla mina barndomssomrar och lov där, det har varit samlingspunkten för släkten, plus att det är ett alldeles förtrollat ställe på alla sätt annars också. Det är en ö, och jag känner varje skrymsle, varje stenskreva och varje blåbärsställe. När jag var liten älskade jag att strosa runt ensam på andra sidan av ön, leka egna lekar eller bara fundera på livet. Jag hade hemliga ställen, kojor bakom nedfallna trän, lavtäckta klippor mitt i skogen där solen värmde extra skönt, grottor under enorma stenbumlingar där man ibland kunde göra spännande strandfynd. Det finns alltid något att göra på skären, och tiden saknar betydelse. Enda gången man tittar på klockan är det för att kolla när man senast ätit. :)
Mat är en viktig del av skärevistelsen, eftersom den åtnjuts i bästa sällskap, och nästan alltid utomhus, omgiven av trädens sus, fåglarnas kvitter och vågskvalp. Ingen annanstans smakar maten lika gott. Det viktigaste målet är förstås frukosten, och då ska man äta mysli (bl.a.). Det hör till, bara.
Bastun är också i särklass den bästa i världen. Tillräckligt stor för att rymma så många kära släktingar och vänner som möjligt, och med de mjukaste och skönaste löylyn man kan önska sig. Man kan svalka sig i havet om man vill, och sedan kan man sitta på bastuverandan och diskutera allt mellan himmel och jord medan man beundrar solnedgången.
Oj, det här blev en odé till skären helt oplanerat, men varsågod, det är den verkligen värd. Jag skulle kunna fortsätta skriva hur mycket som helst om skären, men det får bli till en annan gång.
En grej som dessvärre inte är så trevligt ute i skärgården är att där finns mygg. Jenna är allergisk mot mygg. Om hon blir stucken av en mygga blir det bautastora bölder, och så ploppar det upp prickar runt omkring bettet, som kliar likadant som det ursprungliga. Jag försökte fråga vid sjukvårdinfon, men de sa bara att barn ofta är känsligare än vuxna för myggbett och att det enda man kan göra är att ge allergimedicin och stryka hydrokortison på betten. Så nu har jag matat i Jenna min antihistamin (måste krossa dem och blanda dem med mycket socker och jogurt i en tesked, för de smakar avskyvärt, är ju menade att sväljas hela) och kladdat på salva, men ändå tycker jag att betten ser lika hemska ut. Klådan lättar åtminstone, så vi fortsätter nog med den behandlingen, men huden är svullen och sårig och det tar upp till en vecka innan det går om. Stackars liten, som ska ha en så förarglig allergi, och laktosintolerans till på köpet. Vi har börjat märka att hon måste ha helt laktosfri diet, det räcker inte med hyla/låglaktos. Mycket jobbigt.. Jenna får lära sig från liten att hon måste avstå från vissa saker, och det skär i hjärtat då hon är så förstående och bara resignerar, hon vet vad som händer om hon äter nåt magen inte tål. Hon har själv börjat fråga "e dehä laktoos?".
Julia har växt ca en kilometer denhär våren, de säger ju att det händer mycket under sommaren innan skolan börjar, men jag hade inte anat att det skulle hända SÅ mycket! Hon har blivit en verklig liten dam, sexårstrotset (lilla tonåren) gör sig påmint ibland, men håller nog på att avta. Hon har börjat bry sig mycket mer om hur hon ser ut, borstar håret själv och väljer kläder hur länge som helst. Står framför spegeln och iakttar sig själv, fixar sig. Hon har börjat läsa mer och mer, och klarar också långa ord. Hon tittade i en kartbok med Jenna då vi var på skären, och frågade "Mamma, e dehä NORDAMERIKA?" Mamma var förbluffad.
Nu har vi "moffa", alltså min pappa hos oss över natten, Julia avstår glatt från sin säng då hon får sova mellan mamma och pappa. Han bor i Sverige så det är sällan vi ses. Julia kommer ihåg honom direkt, men Jenna var nog lite tveksam i början. Som tur är ingen av dem blyga, så det är inte så svårt att få igång "samspelet " (kom inte på nåt bättre ord) fast det skulle vara långa pauser emellan.
Nu är huset tyst och jag är den enda som vakar. Njuter lite av att vara ensam efter allt ståhej. Och av att jag inte behöver stiga upp efter 6, nu har jag mitt graduskrivar-ledigt, vilket betyder att jag själv väljer mina arbetstider! ;)
Men nu är det nog dags att krypa i säng bredvid min Mika. Och just det, min dotter också.